På söndagsmorgonen voro vi tidigt i rörelse och i hög grad nyfikna att se utgången af vårt anslag samt gingo för att afhämta den lurade mickel. Bra "långa näsor" fingo vi dock vid framkomsten. På platsen befanns allt såsom det lämnats på kvällen. Råttan var vid lif och satt midt i hålet, blott brödbiten syntes icke till. Antingen hade räfven under natten icke varit hemma eller ock som jag började frukta för alltid öfvergifvit detta sitt logi, hvilket vi ju envisades att göra misstänkt. Något annat än ett af dessa alternativ var icke gärna möjligt, och lämnande allt vidare åt ödet, gingo vi åter rätt nedstämda hemåt.

Dagen tillbringades därefter som vanligt med fiske och med förberedelser för den stundande inflyttningen. Då det led mot aftonen, fick Öster stor lust att se efter saxen och frågade om jag icke var hågad att komma med. Därtill försporde jag dock icke den ringaste kallelse, emedan vägen var lång samt vädret blåsigt och otrefligt. Han fick gå ensam med Kurre och sin lodbössa, hvilken han alltid bar i handen. Det blef mörkt och vi voro just i håll med kvällsvarden, då Öster återvände, denna gång verkligen med sin fiende hängande på ryggen och ännu bärande den hopslagna saxen öfver hals och bog.

Då vi något hämtat oss från förvåningen och närmare besett Östers byte, berättade han, att han funnit räfven liggande i saxen några famnar från ladan; han låg på sida och tycktes vara död, men då Öster tog uti honom, såg han att lif ännu fanns kvar, hvarför han gjorde slut därpå med ett skott i hufvudet. Blod hade redan förut flutit ur munnen och hålen efter saxens stora tänder. Öster hade nog rätt uti sitt påstående, att det varit tur, att saxen slagit hop öfver räfvens skuldror och låst fast frambenen, eljes hade han nog sprungit bort med den och vi fått ett vidlyftigt sökande, om vi alls utan hund kunnat hitta någondera. Vi hade icke varit betänkta att på något sätt ankra saxen. Då denna satt högt på räfven, förmodade vi att den slagit ihop, just då hoppet gjordes för att taga råttan, som ju satt lågt på marken. Råttan var oskadad och vid lif, därför släppte Öster henne fri af tacksamhet för att hon så väl motsvarat hans önskningar.

Räfven var en stor, gammal hane; det är dock osäkert om han var den rätta som Öster ville åt, ty många af hans släkte funnos i Teisko och utan Östers ihärdighet hade nog denna fått vara i fred.

Förberedelser för kommande kampanjer.

Då sommarvistelsen på Teiskola bekommit unga som gamla särdeles väl och det därför var önskligt att den kunde upprepas ett kommande år, i synnerhet som vi trifdes så utmärkt på stället, företog jag mig att med tillstånd af egarinnan låta uppföra en egen sommarbostad i närheten af gården. En liten villa benämnd "Sommarbo" byggdes under följande vinter 1876-77 på en naturskön plats invid stranden på södra sidan af viken midt emot gården, med utsikt öfver Koljonselkä till motsatta stranden, hvilken dock endast vid klart väder är synlig. På stället stå sällsynt höga och vackra hängbjörkar, hvilkas grenar nådde nära marken och gåfvo skugga öfver hela gården mot sommarhettan samt skydd mot drag och blåst. Från byggningen höjde sig marken något mot det femton till tjugu steg aflägsna, fyra till fem famnar höga, brådbranta, ställvis öfverhängande berget, på hvars jämna höjd frodas liknande hängbjörkar som nedanför och där mossa och ormbunkar växa i remnorna. Under den stupande bergväggen kan man sitta i regnskjul och fägna sig åt det härliga löfhvalfvet, som fortsätter bort till den fyra hundra steg aflägsna landsvägen.

Villan uppfördes med tre rum, kök, skafferier och garderober på nedra botten, samt tvänne rum därofvanför under gaflarna och en öppen veranda. För det romantiskt hemska lägets skull under det branta, mörka berget tyckte folk i trakten att det var högst besynnerligt, att någon kunde besluta sig för att bygga där, hvarest endast ormtroll och olyckor kunde trifvas; dock ha vi under de somrar vi vistades där hvarken sett till eller råkat ut för någon af dessa obehagliga varelser och händelser, som ju äfven annorstädes kunna inträffa. Man rådde mig att låta hugga ned de vackra björkarna, så att stället måtte bli soligare, luftigare och friskare, men detta brydde jag mig ej om; friska, glada och lyckliga ha vi varit där ändå i den härliga naturen.

Eftersom många andra tillrustningar gjordes för det nya sommarhemmet, fick den på stället behöfliga fiskesporten icke heller glömmas, och Öster åtog sig att under vinterns lopp på lediga stunder sörja för det därtill nödvändiga. De gamla, i hast förfärdigade reflådorna af trä hade blifvit oanvändbara, emedan träbitarna fallit bort emellan skårorna i kanterna; han gjorde därför nya af sådant material som jag tror att icke användts förr till detta ändamål, hvarför jag här vill beskrifva dessa lådor. Vid fabriken funnos gamla drifremmar af ren guttaperka (icke gummiremmar), som voro tre tum breda och brustit i längre och kortare stycken, då de af ålder blifvit för hårda och sköra att vidare kunna begagnas. Häraf använde han tre bitar för att däraf göra ovala lådringar, 18, 24 och 30 tum långa samt 12, 18 och 24 tum breda. Då guttaperkan kan smältas och åter hårdnar, förenade hän remändarna på detta sätt. Uti dessa lådringar insattes bottnar af mässingsväf, gjord af flat tråd med 1/4 tum stora rutor, hvilka bottnar med lödkolf fastsmältes vid ringarnas kanter, så att dessa blefvo alldeles släta och jämna, hvarefter med en het knif skåror för tafsarna skuros uti lådornas öfverkant, äfven de jämna och snygga.

Då dessa reflådor sedan voro målade med ljusgrå oljefärg och lackerade, voro de snygga nog att kunna exponeras på hvilken fiskeriutställning som helst. De voro äfven anmärkningsvärda för sin varaktighets skull och emedan refvarna kvickt torkade däri utan att angripas af röta. Nya refvar tillverkades af prima hemspunnet och tvinnadt lingarn med finare tafsar för hundra krokar på hvarje ref. Tafsarna för de olika refvarna gjordes 2 1/2, 3 1/2 och 4 1/2 fot långa, samt fästades därvid med en speciel ögleknut, så att de lätt kunde löstagas. Tafsarna placerades 2, 3 och 4 famnar från hvarann allt efter de något olika krokarnas storlek och om refvarna användes på grundare eller djupare vatten, för större eller mindre fiskar, med agn eller mask som bete. Vi hade gjort den erfarenheten att mindre krokar fiskade bättre än stora. Öster kokade allt fiskegarn i ekbarkslut för att göra det varaktigt och mindre synligt i det bruna sjövattnet, och detta visade sig vara ändamålsenligt. För fiske med agn försåg han en del större krokar med kvarterslånga tafsar af tvinnad fin mässingstråd, som fästades vid längre sådana, gjorda af starkare garn, och sattes glesare på refvarna, hvilka flötades ute öfver djupet för fångst af större fiskar.

Det fanns ymnigt af småfisk till agn i viken framför villan, och då barnen blifvit så stora, att de kunde sköta ett metspö med knappnålskrok, fiskade äfven de ifrigt, så att det på lördagsaftonen vid pappas hemkomst oftast fanns tillräckligt löjor och mört i sumpen för att beta en ref. Visserligen måste ångslupens landningsbrygga till förekommande af olyckor förses med spjälstaket och låst port, men det gick för sig att meta mellan spjälorna. Dessa med agn betade refvar lades långt ute på fjärden och där togos stora fiskar, hvilka, om de ock voro mycket färre till antalet än de mindre, som fångades med daggmask längs stränderna och på grunden, dock åstadkommo nöjsammare sport. Öster gjorde till refvarna flöten af tjocka tallbarkstycken, stora som en hand, snyggt täljda och försedda med ett hål i ena ändan, hvarigenom refven stacks då flötet vid utläggningen fästades och vid upptagningen åter löstogs. Det behöfde då ej komma med i lådan. Nya dragrefvar anskaffades och därtill flere vackra drag, dock funno vi snart att i Näsijärvi och Koljonselkä bruna och oklara vatten, utom Kajanadraget, det i Tidskrift för Jägare och Fiskare band VI hft. 2 afbildade draget fiskade bäst både gädda, gös och abborre samt ibland äfven forell. Vi använde snart uteslutande dessa båda drag.