I någon bok hade jag läst om nyttan af rishögar utlagda i fiskevatten till fiskens skydd och förökande. Detta måste försökas, och Öster skickades därför mot slutet af mars månad samma år 1877 ut för att i våra blifvande fiskevatten nedsänka sådana s.k. risvålar på för mete passande ställen. Dessa vålar utförde han på följande sätt:
På den utsedda platsen utlades i ring på isen en krans mindre tallar och granar, I 1/2 till 2 1/2 famnar långa allt efter vattendjupet på stället, med rotändan vända åt midten. Dessa små träd flatbilades på två sidor af stamändan och där inborrades ett hål stort nog för att kunna träda igenom det af sega granrötter hopsnodda repet, som tjänade till att sammanhålla det hela. På midten öfver de sammanbundna stamändarna fastsurrades en större sten till sänke för hela ruskbuketten, då denna fick gå till botten genom den därunder i isen upphuggna vaken, i fall man icke föredrog att låta vårblidan utföra sänkningen. Då det var djupt vatten på stället sammanband han de små träden ytterligare på halfva höjden, så att de stodo snedt uppåt som en tratt och icke kunde lägga sig på bottnen.
Sådana risvålar utsattes på tio ställen, således på många flere än vi kunde ha nöje och nytta af, men för det goda ändamålets skull; de funnos i kyrksjön, i yttre Teiskolaviken, i sjön: vid Toijala gård samt nära holmar ute på fjärden. Det var intressant att på lugna sommardagar iakttaga huru fiskynglet i stora svärmar stimmade öfver och omkring dessa risvålar, där det tycktes nära sig af slemmet, hvilket som ett tjockt hölje omgaf de på kvistarna kvarsittande barren, som voro riktiga odlingsanstalter för mikrokosmer. Där fanns yngel af alla storlekar och slag, mellan hvilka striden om tillvaron oafbrutet pågick.
Om man ankrade båten öfver en sådan risvål då solen stod högt och vattnet var klart och lugnt, kunde man ha roligt af att åse fisklifvet därnere mellan träden. Man såg de täta och skygga flockarna af yngel simma än hit, än dit och större fiskar lurande på de små smyga fram i skydd af kvistarna, för att vid passande tillfälle rusa in uti den förbistrykande flocken, alltid gripande och slukande någon af dem. Ihärdigast vid ynglets förföljande tycktes abborrarna vara, och stimmen glesnade, där några sådana en stund foro fram, men kom en gädda i närheten, voro dessa glupska räfvar som bortblåsta och deras nappande slutade tvärt midt i den hetaste kampanjen. Längre ned, dit blicken icke nådde i det grumliga vattnet, stodo de större röfvarne lurande, och där kunde man komma åt dem med agn på kroken.
Vi hade nöje och nytta af dessa rishögar och metade snart endast där de voro utlagda. Båten ankrades då öfver vålen med en sten vid hvardera stäfven, så att vi hade solen bakom oss och kunde meta i skuggan af vålen, ty där brukade fiskarna hålla till. Det var rätt svårt att undvika att krokarna fastnade i ruskorna och att fisken som nappat snärjde in sig däri. För löstagande af fastnade krokar konstruerade Öster en liten klyka af mässing som fästes på en lång stång och kallades "gaffeln" samt var ganska användbar. Kunde icke gaffeln taga kroken loss, återstod intet annat än att rycka tills kroken eller kvisten sprang, om man ej föredrog att kapa af refven, men dessa små obehag uppvägdes rikligt af nöjet att meta vid vålarna.
Utom abborrar och gäddor fångades där gös och id; om agnet hängde nära bottnen, hände äfven att det slukades af någon glupsk och mager lake, som Öster kallade "krokodil". Vid de små holmarna öster om Koljonsaari låg en vål, där stora svarta abborrar höllo till och där vi en söndagseftermiddag i början af augusti 1877 fångade 33 stycken, vägande 35 skålpund; då alla voro lika stora utgjorde de uppradade på båtbottnen en vacker fångst.
Ett annat alltid gifvande fiskeställe vid risvål fanns inne i viken vid Toijala intill södra strandens västligaste udde; där metade vi båda vid midten af juli månad följande år inom ett par timmar 42 skålpund, vackert gröna, mindre abborrar. Enhvar som eger eller disponerar fiskevatten borde lägga ut dylika risvålar; följderna däraf visa sig snart.
Sålunda utrustade ansågo vi oss redo för kommande kampanjer, och jag har sedan ofta saknat den tid, då det fanns tillfälle till denna nöjsamma och hälsosamma fiskesport.
Vårstämning.
När vinterns sista drifvor försvunnit för den segrande vårsolens strålar och de ljusa dagarna blifva längre, när det alltmer värmande och lifvande ljuset lekande lockar fram den första, friska grönskan och de späda, ljusa löfven skälfva af den vaknade mystiska driften till utveckling, när de tydliga spåren af öfversvallande lifskraft skönjas öfverallt i naturen, i fiskens lek, i fågelns kärlekssång, och det späda löfvets och blommans doft sprides vida, buren af sakta smekande, ljumma fläktar — då är tid för civilisationens jäktade slaf att återvända till naturen, att i dess sköte söka hälsans upphjälpande och krafternas förnyande, hoc est: — flytta ut på sommarnöje. —