Detta år infann sig sommarn sent och de tre gångna fjärdedelarna af juni månad hade varit kalla, ruskiga och blåsiga som höstetid vid hafskusten. De uthålliga och starka nordväst- och nordostvindarna med åtföljande klara och kalla nätter hade fördröjt vegetationens utveckling i trakten af T:fors, så att björklöfvet var helt spädt vid midsommar. Därför hade ock utflyttningen till det nya sommarboet i Teisko blifvit uppskjuten vecka efter vecka; men vi voro alla intresserade af att komma ut i det gröna, och så skulle utflyttningen ske dagen före midsommar. Afresan från staden försiggick ändtligen efter allt packande och stufvande kl. 11 på f.m. med ångslupen "Göta" i allt annat än behagligt väder.
Då jag själf skötte styrmans- och maskinistsysslan, var Öster eldare, lots och matros; vi två utgjorde således hela besättningen ombord. Familjen var instufvad uti den lilla glasburen akterut, som hedrades med benämningen "salong", ehuru både maskineriet och styrratten äfven voro inhysta där. Husets jungfru logerade i Östers koj i förruffen och kände sig sjuk så snart hon fick se vågorna på sjön; på taket däröfver fastsurrades pianot, och för öfrigt var den lilla farkosten allestädes belamrad med förnödenhetsartiklar af allehanda slag, nödvändiga och välbehöfliga för utrustning af ett nytt sommarhem på landet.
Nordvästen blåste friskt på utefter Näsijärvi milslånga fjärd. Stick i stäf kommo de långa, mörkbruna vågorna rullande med breda, hvita kammar, som fräsande bröto sig mot "Götas" skarpa bog, allt som oftast sändande iskalla duschar ombord och in genom den händelsevis öppnade salongsdörren. Solen lyste under korta mellanskof fram ur de mörka hagelbyarna, spridande föga värme, hvarför temperaturen hela dagen höll sig mellan +3 och 5 grader Celsius. Sannerligen ingen sommarvärme och till och med ovanlig i T:fors.
Den lilla skarpbyggda och för tillfället tungt lastade ångaren sköt god fart, men vakade tungt mellan de täta vågorna, hvarför den tog in mycket vatten ur de öfver bogen stänkande topparna. Denna omständighet tvingade oss att hålla västligare kurs upp i lä innanför holmarne under Ylöjärvilandet, hvarigenom färden blef lugnare, men betydligt längre. Ju mer vi aflägsnade oss från staden, dess mera mulnade himmelen och ökade blåsten, så att vi mot kl. 12 hade fullkomlig storm och snöyra blandad med hagel. Detta oväder tvingade oss att söka skydd under Otavasalo och att lägga till där i sundet, medan byn rasade ut. Efter vidpass en timme klarnade vädret något, men blåsten fortfor med oförminskad styrka och svår sjö mötte oss, då vi löpte ur sundet väster om holmen. Den högt öfver fören brytande sjön nödgade oss att sakta farten, på det att ångslupen bättre måtte hinna vaka mellan sjöarna, samt att hålla rakt upp mot sjögången under Äijänsaari, där vi åter fingo skydd ett stycke framåt. Här kunde farten åter ökas, och så kommo vi snabbt upp till Jänissaari, där vi ånyo mötte hög sjö från den långa och breda Pengonpohja. Vi riskerade icke att vända här för att komma tvärs Öfver Koljonselkä till Teiskolaviken, därtill var båten alltför liten. Därför fortsattes mot vinden upp under nordvästra fastlandet och längs detta österut till sundet mellan Mustasaari och Korkeasaari. Där vändes mot sydost, och för full medvind med sjögången som påkörare ilade ångslupen tvärs öfver den vildt rullande Koljonselkä formligen hifvad från den ena fräsande vågtoppen till den andra, hvarvid den rullade hemskt åt sidorna, dock utan att taga in vatten. Så kommo vi in i lä genom sundet vid Koljonniemi, och med en känsla af lättnad lämnade vi de fräsande brottsjöarna bakom oss, nöjda att utan äfventyr ha nått den lugna hamnen i det inre af Teiskolaviken.
Med kölvattnet skvalpande på salongsgolfvet och tjock snö öfver hela båten, våta och stela af köld samt med af sjösjukan illa medtagna passagerare anlände vi till Sommarbo efter fyra timmars färd i stället för på halfannan timme, glada att den svåra resan var väl öfverstånden. Då vi större delen af färden befarit för mig obekanta vatten, tillkommer hedern för den lyckliga resan uteslutande Öster och hans lotsning; utan honom skulle jag ha vändt tillbaka genast vid utfärden från staden. Han kände dessa vatten sedan han på femtiotalet varit med, då kaptenlöjtnant Jägerschjöld och kapten Martinoff kartlade detta vattensystem, och sedan han förde masugnens vedskuta "Toivo", hvilken enligt Östers påstående var fasonerad som ett strykjärn och därför utan last seglade bäst med den flata akterspegeln förut. Kryssande med "Toivo" fram och åter ända till det tog emot, var han i tillfälle att ytterst noga pejla detta vattendrag, och hans utmärkta lokalsinne kom oss väl till pass.
Så snart fraktgodset lossats och placerats och brasor tändts i den sedan vintern utkylda villan, framtogs det medförda matförrådet och åts en försenad, men efterlängtad och välbehöflig middag. Härvid gjordes den observationen, att visthusets snarast möjliga proviantering med fisk vore både önsklig och nödvändig, hvarför det beslöts, att om vädret medgåfve, senare på aftonen lägga ut refvar. Under tiden togs roddbåten ur vinterkvarteret och ställdes fiskedonen i ordning.
Det dröjde till nära solnedgången, innan blåsten något lugnade inne i viken, och utåt fjärden syntes ännu de långa vågorna mot synranden samt hördes bränningarnas aflägsna brus; det lät som en storm vid hafskusten. Den nedgående solens sista matta strålar lyste från en rödgul men klar himmel och mäktade icke sprida förnimbar värme; det kändes kallt äfven i sommarpaletå, men fisket lockade och därför begåfvo vi oss ut.
Roddbåten sköts ut och befanns ha torkat under vintern så att den läckte betydligt; detta var otur, ty jag måste ösa vatten nästan oafbrutet. Därför var icke tänkbart att fara långa vägar med refvarna, och då Öster påstod att det vid ihållande vind brukade nappa bäst i lä bakom uddar, och då han därjämte trodde att samma vind skulle blåsa upp följande morgon, så rodde vi utefter norra stranden västerut fram till fjärden vid "Vähä Koljonsaari". Där lades en ref i lä under holmen; den ankrades bättre än vanligt med stora stenar vid ändarna och lämnades utan flöten, på det att blåst och sjögång icke måtte skvalpa om den. Den andra refven lades ett stycke österut från udden af "Iso Koljonsaari" och fortsattes öfver ett midt för holmen mot söder liggande stengrund, som följdes i riktning utåt fjärden, där djupet är ansenligt. Denna ref försågs med några få flöten, dock fanns icke garn nog ombord att på det stora djupet sätta ett extra flöte vid refändan, hvarigenom det sedan varit lättare återfinna den. Då mina fingrar blifvit stelfrusna af våtan och det eljes kändes ruskigt på det kalla vattnet, fick den tredje refven stanna kvar i lådan.
Under refutläggningen hade vi kommit ett godt stycke ut på viken, och då där nu vid midnatt var alldeles lugnt och stilla, fäste vi oss vid ett svagt men ihållande och särdeles ömkligt läte, liknande skriket af ett spädt barn, hvilket vi icke kunde förklara. Ehuru jag huttrade af kyla och önskade komma under tak så fort som möjligt, tillsade jag dock Öster att ro ditåt där klagolåten hördes för att taga reda på hvad det var. Det är egendomligt huru äfven svaga ljud höras på långt håll om natten öfver vattnet i stilla och kall luft. Vi fingo ro ett par km söderut tvärs öfver den mot fjärden sig vidgande yttre Teiskolaviken bort till holmarna innanför Lapinsaari, innan vi kunde urskilja att det icke var ett spädt barns ynkande, utan bräkandet af ett nyfödt och öfvergifvet lam, hvilket hittades mellan stenarna vid stranden af en mindre holme. Öster gick i land och hämtade lamungen, som var våt och halfdöd af kylan, hvarför han icke kunde stå på benen. Troligen hade holmen under dagen användts som betesplats åt fåren, hvilka bortförts utan att det nyfödda lilla kräket observerats. Jag stoppade ungdomen innanför min vida paletå, då den ju omöjligt kunde kvarlämnas åt en säker död, och när där började kännas varmt tystnade den snart.
Det hade lidit ett godt stycke efter midnatt, då vi kommo hem med vårt fynd och fingo värma oss vid den åter påfyllda kakelugnsbrasan. En varm och välbehöflig toddy hjälpte till att lena upp de af midsommarkylan stelnade lemmarna, och därvid undrade vi om icke de mångenstädes brukliga midsommareldarna jämte mjödkalasen i forntiden tillkommit för samma ändamål, nämligen att fördrifva utvärtes och invärtes kyla.