Lamungen väckte allmänt medlidande, och barnen, som vaknade af oljudet, voro förtjusta öfver den blifvande lekkamraten. Varm mjölk hämtades åt den att dricka, men då den lilla stackarn icke förstod sig därpå, konstruerades af lärftlappar en s.k. "dinapp", hvars användbarhet strax begreps och hvilken uppfödningsmetod därefter med stor framgång praktiserades af jungfrun. Hon tog strax det moderlösa kräket med sig i sängen, så att det skulle ha varmt, och detta var mycket bra, ty där tystnade oljudet och det var ytterst nödvändigt för nattron. — Efter denna samariterverksamhet kröpo vi slutligen till kojs, för första gången under eget tak.

Midsommardagen.

Då vi vid sextiden på morgonen midsommardagen rodde ut efter refvarna, var vädret som på en klar, frisk och kylig aprildag, men lugnt var det ännu på viken. Roddbåten som öfver natten fått ligga på sjön och dragit sig full med läckvatten hade därigenom svällt och blifvit ganska tät, hvilket var nog så bra för mig, som slapp ifrån det tröttsamma ösandet. Kajanadraget släpptes ut vid hemstranden och slukades omedelbart af en kolossal abborre. Det var den största jag dittills sett i Teisko, svart och grym såg han ut och befanns vid hemkomsten väga 3 1/2 skålpund. Denna fångst vid hemstranden påstod Öster skulle vara ett gynnsamt förebud för dagens fiskelycka, men tyvärr slog denna spådom icke in, han borde hellre kallat en sådan ful fisk "ett dåligt möte".

Framkomna till den på kvällen under Vähä Koljonsaari först lagda refven, sökte vi länge förgäfves utan att få tag uti den; det vid refvens sistlagda ända fästade flötet kunde icke hittas, hvarför Öster förklarade, att vi måste dragga för att få reda på den. Draggen var dock på denna vår första utfärd för året glömd hemma, och refven måste tillsvidare lämnas åt sitt öde. Den andra refvens flöte, hvilket lagts nära land, hittades genast, och då den därvid fästa ankarstenen halades upp, kändes stark påfrestning i refven, så stark att båten däraf långsamt fördes utåt viken.

Då Öster märkte, att vi bogserades af fisken, utbrast han: "Där ha vi nu Teisko hvalfisken", och han rådde mig att lösknyta kroktafsarna alltefter som refven kom ombord. Detta var nog riktigt, ty eljes skulle jag, då den stora fisken rusade ut med refven och denna därför måste firas ut, säkert ha fått krokarna i händerna. Då tafsarna voro fästade med en dragknut, blefvo de lätt undanskaffade. En god stund fortsattes varpandet försiktigt vid fortfarande stark spänning uti refven, som slutligen höjde sig upp till vattenytan, då plötsligt på åtta till tio famnars afstånd från båten ett kolossalt gäddhufvud blef synligt. Ögonblicket därpå visade fisken ryggen och en ofantligt bred stjärt vid ändan af sin visst två alnar långa kropp, för att därefter lika plötsligt åter försvinna i djupet. "Där var han, men tag han" sade Öster i detsamma och detta var nog "ett stort ord", sagdt i ett viktigt ögonblick, manande till försiktighet; dock hade jag från början föga hopp att få fatt i besten.

Utan tillstymmelse till rusning eller ens någon knyck men med samma jämna och starka påfrestning fördes nu refven åter ned åt botten; det hjälpte icke att försöka hålla emot, jag måste ge efter flere famnar, ty refven skar i händerna, tills den slutligen pekade lodrätt ned under båten och det kändes, som om fisken törnat emot botten. Jag ämnade just bedja Öster hjälpa mig att hala för att, om ock den starka refven skulle springa af, försöka tvinga fisken uppåt, då några korta obetydliga knyckar kändes och refven omedelbart därefter slaknade. Hastigt varpade jag in allt som kom, och det var en två skålpunds abborre, stel och böjd i halfcirkel. Vid närmare besiktning befanns fiskens kropp framtill liksom äfven ögonen redan hvitnade af den påbörjade matsmältningsprocessen i "hvalfiskens buk".

En stund voro vi af häpnad lika stela som abborren och sågo tysta på hvarandra, tills Öster slutligen utbrast: "Den f—n var och titta i vattenbryn, innan han gaf sig till att spy ut fisken, en så'n slug best." Procedyren att bli fri från abborren måtte icke ha varit den lättaste för gäddan, fast den var så stor, ty abborrens ryggfenor äro försvarliga hullingar som hålla stadigt emot; denna måste således först vändas i magsäcken så att hufvudet kom förut, innan det kunde lyckas att spotta ut den. Vid denna våldsamma bändning hade abborren blifvit krökt, men förunderligt är, att gäddan förhöll sig så stilla och spak under den påkostande ansträngningen, dock hjälpte jag nog fisken att bli kvitt sitt besvärliga rof genom att med all makt hala uti refven. Teiskohvalfisken gingo vi således äfven miste om, liksom många andra, efter hvad där berättades, skola ha gjort före oss och kanske äfven senare, ty honom lär man blott få se och känna, men aldrig lyckas fånga.

Denna stora motgång på årets första fiskedag nedstämde våra af Östers förutsägelse vid utfärden högt uppdrifna förhoppningar och missmodet ökades, då jag halade in refven, som förresten var alldeles tom och illa fastsnärjd mellan grundets stenar och uti bottnens sjömalmskakor, af hvilka flere stora som tallrikar följde med upp på de uddlösa och rakböjda krokarna. Det syntes att refven med stor kraft släpats af och an och därvid hade väl äfven andra fångade fiskar lossnat. Vi hade icke förr råkat ut för sådan otur, och om den hvalfisken liksom alla stora gäddor icke blifvit särdeles smaklig att äta, så hade den dock utmärkt dugt att skryta med för vänner och bekanta i staden.

Då refven var upptagen, rodde vi tillbaka till holmen, där Öster gick i land för att förfärdiga en dragg. Därtill skar han toppen af en ung tall och gjorde krokarna af dess fyra sidokvistar; vid själfva toppskottet bands en passande sten och sedan fästes det hela vid refsnöret för att släpas på bottnen efter båten. Medan vi varit sålunda sysselsatta, hade en stark vind blåst upp från nordväst, och fastän vinden icke var så isande kall som föregående dag, gingo dock väldiga dyningar innanför udden af Vähä Koljonsaari.

Där draggades nu flere slag fram och åter öfver den starkt sluttande hårda lerbottnen, men någon ref träffade vi icke på och fortsatte därför allt närmare udden, på hvars stenar skummet sköljde högt upp, så att det yrde öfver oss in i båten. Därutanför gick fjärden hvit. Det behöfdes min fulla tillit till Östers styrka och skicklighet för att våga utsträcka draggandet längre mellan de höga, oregelbundna vågorna framför holmen. Jag ämnade redan lämna refven där den var och vända, men skämdes att göra det, då Öster lugnt rodde på, och fick i detsamma se en svart fågel gunga upp och ned på de långa, fräsande vågkammarna och bära sig mycket ovanligt åt. Då vågtoppen kom, gick den öfver fågeln, och i vågdalen flöt han på vattnet, ibland upp- och nedvänd med hufvudet nedåt som ett flöte på en metref. Jag gjorde Öster uppmärksam på den, och då vi nu fått hela fjärdens sjögång emot, så att båten reste sig högt på ända, drog jag upp draggen och lät Öster ro till fågeln. Denna försökte nog flyga upp då vi nalkades, men det lyckades icke bättre än att han återigen försvann i nästa våg; det såg ut som om en osynlig makt höll honom kvar på vattnet trots alla hans ansträngningar. Öster hade ett hårdt arbete, men närmare kommo vi och då såg jag att det var en lom och att ett snöre gick ut från näbben. Således satt han fast på vår ref och hindrades däraf att flytta. Fiska lom hade icke varit meningen, men för att återfå refven tycktes oss ginast att taga fågeln med håfven. Detta var icke så lätt gjordt i den höga sjögången, och vid de många misslyckade försöken skulle båten nog ha stjälpt, om Öster varit mindre påpasslig. Jag lade mig raklång på båtbottnen med hufvudet ut öfver akterstäfven, höll mig fast där med vänster hand medan jag med håfven i den högra famlade i vattnet efter den dykande lommen, så snart den kom upp nära ytan. I svår sjö är detta fångstsätt dock olämpligt, ty fågeln såg mina rörelser ur djupet, där han, ehuru hindrad af den styft spända refven och oafbrutet simmande med de tätt intill kroppen dragna vingarna, under fortsatt ansträngning ständigt undvek håfven och dök upp vid båtens vänstra sida, då jag håfvade på den högra. Sålunda förnyades försöket många gånger förgäfves, till dess jag slutligen kastade håfven i båten och åter tog fram draggen. Därmed fick jag snart tag uti refven och halade in det ursinnigt flaxande kräket, som var så vildt att det kommet ombord ämnade flyga mig i ansiktet. Lyckligt fick jag dock fågeln in i håfven, men så vilda och roflystna blickar som lyste ur dessa gula lomögon har jag hvarken förr eller senare sett hos något djur. Lyckligtvis var håfven stark nog att hålla fågeln kvar, men Öster måste släppa årorna och hjälpa till för att kunna lösa den från refven. Han fick ett starkt blödande hugg af den uddhvassa näbben, då han grep fågeln bakom halsen öfver båda vingarna och med andra handen omkring hufvudet höll den trots allt sprattlande, så att jag kunde undersöka hvar kroken satt. Den stack ut mellan fjädrarna vid halsens öfvergång i bröstet och måste således knipas af. Den alltid medföljande redskapsväskan framtogs under aktersitsen, och sedan kroken blifvit afknipen, slank reftafsen lätt ur näbben. Någon annan skada af äfventyret tycktes lommen icke ha fått och detta lilla hål kunde icke betyda något för en fågel, som synbarligen endast bestod af skinn och senor samt för sin ringa storlek egde en så betydlig styrka, att Öster hade svårt att hålla fast den.