Operationen utfördes mycket snabbare än nu berättats, men då under tiden årorna icke sköttes och båten var fast vid refven, kom den ena vågtoppen in efter den andra, hvarför ingen tid fanns för vidare ornitologiska undersökningar. Därför hifvades fiskröfvaren öfver bord och for af som en "svart tanke". Hade jag haft tid att närmare besinna dessa fåglars skadlighet för fisket, skulle jag nog ha gjort slut på den, ty där fanns nog af den sorten på Teisko-vattnen. Rofgirigheten hade naturligtvis förledt lommen att nappa på refven, och denna var släpad ett långt stycke från utläggningsplatsen trots ankarstenarna, af hvilka den ena bråkats loss, och nästan alla krokar voro förstörda; men några små abborrar funnos dock kvar på denna ref. Båda de utlagda refvarna voro således illa skadade.

Genomvåta af stänket från sjögången, frusna och trötta efter fem timmars bortavaro kommo vi hem från detta föga tillfredsställande fiskenöje med en obetydlig fångst, hvaribland den vid utfärden fångade abborren var en jätte, ty resten bestod af tarfliga "pinnar". Vanligtvis och helst berättar man ju om lyckade fiskefärder, men hvarför icke för ombytes skull äfven en gång tala om en misslyckad?

Ett besök hos fiskgjusarna på Vähä Koljonsaari.

Det var godt om fiskgjusar på den östra stranden af Koljonselkä, och vi kände till tre årligen upptagna bon inom den närmaste milen från Sommarbo, alla i toppen af höga fristående tallar och, att döma af de stora rismassor hvaraf de bestodo, sedan många år bebodda och påbyggda. På en af de få verkligen vackra sommardagarna under juli månad 1877 förstörde vi ett af dessa häckningsställen mera af nyfikenhet att se, huru ett sådant roffågelsherrskap hade det hemma hos sig, än i afsikt att befria trakten från några af dessa skadedjur.

Föregående afton hade vi lagt refvar utefter lerbankarna i yttre Teiskolaviken och vittjade dem på morgonen. Härvid hände att en gös, som sedan befanns väga 16 skålpund, trasslat in den tafs hvarpå han fastnat mellan grenarna af en icke så liten tallruska, som förmodligen användts till utstakning af körvägen öfver isarna. Dessa längs vintervägarna placerade oftast ganska stora och tunga tall- och granruskor sjunka vid islossningen tillfölje af sin färska beskaffenhet, och då vattnet under sommaren blir varmare, öfverdragas de kvarsittande barren med slem och äfja. I detta tillstånd blifva de rätt otrefliga att handskas med, om långrefven af någon fisk snärjes in mellan grenarna. Att då få en större fisk i håfven och in i båten är ibland svårt nog, och detta bråk råkade vi denna gång ut för och skall därom nu berättas, men hur båt och manskap efter klareringen från ruskan sågo ut, det kan jag icke beskrifva, det må man tänka sig.

Det plägar gå ledigare för sig att reda ut en fastsnärjd gös än andra större fiskar, ty gösen gör pauser i sitt raseri, och då han kommer upp nära vattenytan, vänder han den silfverhvita buken uppåt och ligger så några ögonblick orörlig. Då gäller det att vara snabb och få håfven under honom, medan han liksom bländad skyr dagsljuset, ty genast därefter bråkar han värre och rifver sig lätt lös. Om gösen på det sättet "kantrat" nära till båten, brukade Öster med ett raskt tag gripa honom i gälarna och lyfta in honom, men denna gång var den vidlyftiga ruskan i vägen för en sådan manöver och han måste hugga tag i denna, ty jag orkade ensam knappast kvarhålla den vid vattenytan. Just då Öster fick tag uti ruskan, stjälpte gösen på rygg och i trots af de motbjudande slemduscharna lyckades jag få honom i håfven. Visst tog båten in betydligt vatten, men allt aflöpte lyckligt, d.v.s. utan kantring. Så långt hade vi relativt lätt kommit, men värre bråk återstod.

Det skulle ofta nog vara behändigt och lämpligt att liksom en del indiska gudabilder ha flere par armar och händer, och just vid detta tillfälle skulle tillskottet behöfts, ty Öster höll med vänster hand 1 ruskan och i höger hade han båda årorna, medan mina båda höllo i håfskaftet och jag för den fastsnärjda tafsen och ruskans yfviga och slemmiga grenars skull var ur stånd att lyfta fisken in i båten. För att fisken ej måtte rymma ur håfven vågade jag icke åter sänka denna i vattnet, och Öster fick icke släppa ruskan, som skulle gått till botten och säkert rifvit håfven ifrån mig; tillika sprattlade fisken ohejdbart, så att vatten och äfja yrde öfver oss. Vid håfvens ytterkant var tafsen lindad flere hvarf kring en tjock gren i ruskan, och då såväl ref som tafs voro nya och af prima gods, kunde de icke slitas af, fastän detta medel att lösa denna gordiska knut nog försöktes. Men Öster var situationen vuxen och räddade den. Våra åror lågo uti vridbara gaffelformade klykor, som voro så stora att årans handända utifrån kunde trädas igenom klykan; detta gjorde att han med en lämplig knyck var i stånd att skjuta dem akterut. Genom denna manöver fick han högra handen fri och kunde vända sig att ligga i båten, medan han alltjämt med vänster hand kvarhöll ruskan. Därpå bröt han med en väldig ansträngning af grenen där tafsen fastnat.

Att båten, ehuru den blef halffull med vatten, icke stjälpte vid det taget var lyckligt nog, och nu kunde jag obehindradt lyfta in håfven med fisken samt den medföljande läckra grenen; refven satt dock fortfarande fast uti ruskan och Öster måste äfven taga loss denna medan gösen plaskade i kölvattnet, så att äfjan yrde kring oss. Slutligen fick jag tafsen lösknuten från refven och stufvade fisken under aktersitsen, där han kunde sprattla efter behag; jag hade då händerna fria att hjälpa Öster med ruskan. Medan vi höllo på att frigöra den mycket intrasslade refven slog en fiskgjuse ned omkring tio famnar från båten och försvann under vattnet, där han dröjde så länge, att jag redan trodde honom bli kvar för alltid. Men upp på ytan kom han och med utbredda vingar försökte han flaxa uppåt, med svårighet bärande i de gula klorna en medelstor braxen, hvilken höll hufvudet nedåt och lyfte upp vår ref, som han var fast vid. Detta var således orsaken, hvarför bördan var så tung för gjusen. Men han rådde slutligen ändå, ty en ytterligare kraftansträngning ryckte kroken ur fikens lösa käft, hvarpå fågeln flög sin väg med bytet, som han passade på att röfva från oss. Gjusen flög åt Vähä Koljonsaari, på hvilken holme vi redan förut observerat hans tillhåll, och detta fribyteri var anledning till, att vi föresatte oss att göra hemgång hos honom.

Efter slutadt fiske roddes hem för att förbereda allt för besöket hos fiskgjusparet. Vi visste att deras bo befann sig i toppen af en midt på holmen växande, hög och fristående fura, rak och utan grenar upp till den fyra famnar från marken vidtagande täta kronan.

Då ingen af oss ansåg sig vara i stånd att klättra uppför den tjocka och hala stammen, tillverkade Öster en repstege, och jag slipade både ångslupens yxa och köksyxan för det fall att dessa skulle behöfvas. Dagens fiskafånge uppvägdes därefter och befanns uppgå till 67 skålpund inklusive gösen, hvilken var den största af sitt slag som vi fångat under vistelsen i Teisko. Sedan frukosten undanstökats, fördes bössorna, repstegen och yxorna i båten, hvarefter vi vid tiotiden på f.m. begåfvo oss i väg.