Dagen var en af de få vackra och varma under denna så kyliga och blåsiga sommar; ingen vindkåre krusade sjöns spegelblanka yta, hvarför värmen redan tidigt kändes besvärlig. Öster spådde åskväder. Min afsikt var, att om det så bar till, skjuta den ena eller båda de gamla fåglarna och att för ändamålet ligga i försåt för dem vid boet.
Därför byggdes efter framkomsten till holmen inom skotthåll från boet en skjutkoja af afhuggna alar, uppresta emot den lodräta sidan af ett stort famnshögt flyttblock beläget i nordost därifrån, hvarefter en sten rullades dit in att tjäna till sittplats. Denna gömma trodde vi skulle bli skuggig och sval, dock blef den i stället af oförmodade orsaker ett pinorum.
Efter flere fåfänga försök lyckades Öster kasta en sten med vidfästadt snöre öfver den enda fristående ungefär fem fot nedom kronan befintliga grenen af tallen. Öfver denna halades repstegen upp, hvilken dock råkat bli för kort, hvarför Öster fick anlita sin vighet för att komma upp på den. Väl uppkommen visade sig allt avancerande omöjligt, ty trädets grenar och kvistar under boet voro så tätvuxna och det minst fyra alnar i tvärmått stora nästets pinnar och ris så hopflätade och fastklämda, att intet däraf kunde rubbas med händerna. Att gå så långt ut från stammen, att han utanpå kanten af rishögen kommit åt att klifva upp i boet vågade Öster icke, ty den gren han stod på var för svag att bära honom så långt från stammen. Nog är det möjligt att Öster trots sina fyratiofem år, förlitande sig på sin styrka och vighet, slutligen skulle ha riskerat försöket, men jag nekade honom bestämdt att göra det. Nu försökte han åter att nedifrån rifva i rishögen, men de fingertjocka, benhårda tallkvistarna sutto för hårdt fast och vid ringaste skakning öste moln af damm, smuts och fiskfjäll ned därur, inträngande i ögon och näsa, hvarför Öster förklarade sig intet vidare kunna uträtta däruppe och klef ned.
För att komma åt nästets innehåll återstod således ingen annan utväg än att nedhugga trädet. Jag var visst af princip emot all skogsåverkan, men då detta stolta träd liksom så många andra vid vattendraget blifvit illa skadadt af bivuakerande stockflötares eldar, kunde åverkan ej anses vara så svår, hvarför vi beslöto oss för att utföra den, så snart jag skjutit någon af de gamla fåglarna, hvilka dock dittills ej behagat infinna sig vid boet. Jag kröp följaktligen in i löfkojan att där afvakta herrskapets hemkomst och skickade Öster, för att hans närvaro icke måtte varsko fåglarna om faran, uti båten bort från holmen med order att återvända då han hört skott.
Detta skedde vid middagstiden, och kojans löfvägg låg mot sydväst, därför gassade solen på med full styrka och stenväggen bakom reflekterade hettan, hvilken, då luften var absolut stilla, i min gömma alstrade en tropisk värme, som snart blef outhärdlig. Öfver en timme hade så förflutit, hvarunder jag spejade mig solblind på den hvitblå himmelen kring hökboet, och alltmer skred solen åt det hållet, men ingen fiskhök behagade komma. Bland kojans allöf fanns mygg i mängd och hvad än värre var knott i svärmar, som stungo och pinade på alla åtkomliga ställen, helst rock och väst redan längesedan aflagts; därtill sällade sig små gulbruna myror, som hittade sin väg öfverallt, på den svettiga halsen och till de fördoldaste ställen samt beto så det brände som eld.
Denna afgrundspina blef slutligen omöjlig att uthärda och jag ämnade just fly ur pinorummet, då ett skärande gri, gri hördes allt närmare. Jag förmodade att detta skrik var den hemåtkommande gjusens lystringsrop till ungarna i boet, och så var det. Jämt opp hann jag lyfta bössan till ögat, då fågeln kom och med en fisk i klorna ämnade slå ned på boet. Skottet smällde med den påföljd, att både han och fisken ramlade in i boet; blott den orörliga spetsen af ena vingen förblef synlig öfver kanten.
Nu var jag mer än mätt af nöjet och rymde ur kojan till norra stranden för att där söka svalka och hålla utkik efter Öster, som ju strax borde återvända. Men hvarför dröjde han, min förträfflige följeslagare? Han hvarken sågs till eller hördes af. Att fåfängt vänta är tråkigt under alla förhållanden, men i synnerhet då man sitter i solbaddet på en sten vid stranden af en liten holme, stirrande ut öfver fjärdens gnistrande yta efter någon som af okänd anledning icke kommer; då är hvarje tidsfördrif välkommet och jag företog mig att bada trots den steniga stranden. Makligt sam jag länge omkring och njöt af vattnets uppfriskande svalka, samt klädde därefter småningom på mig, men — ingen Öster kom och klockan visade redan öfver tre. Jag hade god tid att föreställa mig huru Robinson måtte ha varit till sinnes på sin ensliga ö, ty lika hett och tråkigt som jag för tillfället hade måtte det många gånger varit för honom; men lyckligtvis voro mina utsikter att slippa bort från holmen bättre än hans, ty någon gång måste Öster komma. Ännu fick jag en god stund sitta och speja utefter den som smält bly glittrande Teiskolaviken, tills jag på långt afstånd upptäckte en ansenlig fågel, hvilken med långsamma vingslag styrde rätt mot mig.
Några gånger blänkte det som en blixt under fågeln, liksom då solen speglar i en glasbit, och jag förstod däraf att det var den andra gjusen på hemväg med sitt byte. Kvickt kilade jag tillbaka till kojan och stod skjutfärdig väntande på fågelns ankomst, men han dröjde. Slutligen varsnade jag honom långt utom skjuthåll, görande en sväng i luften och starkt stigande uppåt; därpå följde ett kort slag högt öfver holmens träd och så bär det i väg åt Iso Koljonsaari. Säkert hade han sett den i boet liggande döda maken och skydde det därför.
I kojan kunde jag icke stanna, och då Öster fortfarande dröjde, uppsökte jag en drägligare plats åt det håll hvaråt fågeln flugit samt satte mig på marken i skuggan af en buske. Där hade jag åter suttit en lång stund och filosoferat, då jag väcktes ur tankarna af ett susande ljud bakifrån, som gjorde att jag tvärt sprang upp och lyfte bössan. Det var gjusen, som undersökte holmen och med detsamma åter var utom skotthåll. Hastigt smög jag nu närmare boet i väntan att han skulle återvända och fortsätta genomsökandet. Han kom också, men med förvånande hastighet sköt han ned och fram mellan träden än åt ett håll, än åt ett annat med så snabba vändningar, att det var mig omöjligt att skjuta med någon utsikt att träffa. Under dessa omständigheter föll det mig in att icke följa gjusens rörelser med bössan utan sikta åt nästet, ty dit ämnade han sig väl slutligen. Så gick det ock; när han öfvertygat sig om säkerhetstillståndet på holmen och därvid förmodligen icke observerat mig, flög han mot boet och ämnade slå ned därpå, men i det ögonblick han liknande en fläkter örn med utbredda vingar syntes däröfver, sköt jag. Några fjädrar föllo och fågeln tycktes träffad, men det hindrade honom icke att flyga nedåt holmens södra udde, där han satte sig i en tall vid stranden. Att det var illa fatt med honom, såg jag och gick ditåt utan att bry mig om att söka skydd samt sköt ned honom.
Jag gick för att taga upp fågeln och väntade åter tills jag ändtligen hörde Öster skramla med båten mot strandstenarna. På min fråga hvarför han dröjt så länge, fick jag svaret: "Ja' sku' ju inte komma förrn de' smällt!" Hvaraf jag förstod att gubben på något svalt ställe tagit sig en behaglig långlur och därför icke hört det första skottet. Han hade mått godt, medan jag våndades.