Då de båda gamla fiskhökarna sålunda stupat, skulle det varit ett omänskligt djurplågeri att lämna ungdomen där uppe i trädtoppen för att långsamt svälta ihjäl, således återstod intet annat än att hugga ned trädet och därför menade Öster: "Bort nu med paltorna och fram med vedyxan och köksyxan". Klockan nalkades fem på eftermiddagen, men alltjämt var det lika lugnt och kvalmigt. Öster började hugga stora skåran på den sidan af trädet, hvaråt det skulle stjälpas, och jag hackade den mindre med köksyxan som var liten. Båda yxorna voro ganska olämpliga don för fällandet af en tre kvarter tjock uråldrig martall, vuxen i mossan på hälleberget och därför hård och seg som ben med årsväxtringar så smala, att de icke kunde räknas. Det var ett drygt arbete för oss, då, som det står i Frithiofsagan, "från pannan svetten lackar och bröstet häfves kallt", hvarför vi togo oss åtskilliga hvilopauser i mossan och på kringliggande stenar, innan vi efter ett par timmars träget arbete kommit så långt, att vi tyckte trädet borde stjälpa. Men det ville icke falla, det var vant att stå och ingen vindpust kom oss till hjälp. Det återstod endast en smal flisa, som bar, och vi vågade icke hugga längre för att ej få trädet öfver oss. Då gick Öster till båten efter årorna och därmed störtades jätten omkull. Ett väldigt brak följde, då toppen slog ned på berghällen, och stora dammoln yrde, då nästets beståndsdelar spriddes vida kring. Däri funnos många hvarf tjocka tallkvistar lagda på hvarandra med mellanlager af stora mosstufvor, guano och fiskfjäll, mest af braxen och gädda, flere hästlass ris och bråte, hvarur det torra dammet bolmade upp vid trädets fall. Vi påtade kring i högen, men hittade inga ben af fågel eller däggdjur, endast stora mängder af ryggradsknotor och ben efter större fiskar och kuriöst nog äfven en stor, flattryckt, förtorkad groda. Således uppföda gjusarna sina ungar uteslutande med fisk och, att döma efter fjällmassorna, måste med tiden ansenliga mängder ha gått åt. Under rishögen funnos två nästan flygfärdiga gjusungar, hvilka voro mycket argsinta och så ifrigt försvarade sig med näbbarna, att de måste bäras i de öfverkastade rockarna för att instufvas under roddbåtens aktersits. Efter hemkomsten sattes de i en hönsbur och matades med småfisk, hvilken de dock icke vidrörde, förrän de lämnades i fred för åskådarna. Följande måndag fingo de fara med till staden och skänktes där åt en amatör. På natten gick Östers förutsägning i fullbordan, då det blef ett så starkt åskväder, att det skrämde oss alla upp ur sängarna.

Hararna vid Mäkylä.

En half km söderut från Sommarbo vid landsvägen ligger torpet Mäkylä och där var en handelsbod inrättad i en särskild byggning. Denna bod förestods af ett äldre fruntimmer, och därför var det så mycket egendomligare att under de år vi bodde i närheten, i hushållen på Mäkylä icke fanns någon katt; ett eljes i trakten sällsynt fall. Frånvaron af detta alla käringars vanligen svältfödda och därför i skogen maroderande skötebarn förorsakade, att traktens harar voro liksom hemma på stället och ofta sågos i närheten. Redan af de arbetare, hvilka på vårvintern uppförde villan, hördes att de ibland sett harar där och att snön i grannskapet varit full af spår. För oss var det således otur att icke ega någon harhund, men så länge sommarn räckte, borde de ju i alla fall få vara i fred. När vi dock hunnit öfver midten af augusti samma år 1877, kunde Öster icke längre motstå frestelsen, helst äfven han mött någon jösse på vägen till handelsboden, och då intet fiske blef af den söndagsmorgonen, gick han på jakt med sin Kurre. Denna jaktkamrat var visserligen totalt oduglig, men följa med sin husbonde skulle han, och då han som andra rackor sprang omkring öfverallt utefter vägen, kunde det ju hända, att han råkade skrämma upp en hare. Så hoppades åtminstone Öster, och han hade vanligen rätt.

Emedan Östers gamla otympliga lodbössa var ett ganska olämpligt instrument vid de flesta tillfällen, då det icke var fråga om precisionsskott på stora afstånd, hade han af mig erhållit en grofkalibrig, enpipig framladdare, försedd med knallhattslås, som tålde en försvarlig dosis krut och hagel samt spridde dessa mer än behöfligt. Han var mycket intresserad af det nya redskapet och "skottställde" det, som han kallade förrättningen, flere gånger under sommaren. Huru han därvid bar sig åt, kan jag icke närmare meddela, men nog såg jag honom uppfästa hela tidningsark på väggen af sockenmagasinet nere vid bron och hörde honom fyra på duktiga skott. Med en viss stolthet uppvisade han sedan huru haglen voro spridda öfver hela arket, och jag trodde att Öster nog skulle kunna träffa sin jösse, om denne icke hade allt för brådt. Slutligen förklarade han bössan användbar för hare och flygande fågel, men för sittande sådan och ekorre ville han icke godkänna den, och detta kunde ju vara nog så riktigt.

Från villan ända fram till Mäkylä och däromkring samt på östra sidan af landsvägen ned mot kyrksjön ligga åkrar och ängar, hvilka utefter strandsluttningen ställvis äro beväxta med träd och buskar. På väster sida finnes tall- och granskog samt mot söder en hög och brant bergklack. I denna omgifning hade hararna troligen på många år icke ofredats, de voro därför, då riklig tillgång på föda fanns, hemvana och föga skygga, således ett passande vildt för oss söndagsjägare.

Öster begaf sig ut dit tidigt på söndagsmorgonen utan att ha något bestämdt mål och ämnade sig icke långt, emedan han så dags icke fått morgonkaffe, hvilket han mycket värderade, dessutom var han liksom äfven jag icke gärna på jakt medan gudstjänsten pågick i den icke långt aflägsna kyrkan. Sedan han vandrat en stund upp och ned emellan de afbärgade åkertegarna, där rågskylarna stodo stackade i högar, och haft sina förhoppningar att Kurre därifrån skulle råka skrämma ut någon hare, hvilket dock misslyckats, kom han fram till stranden nedanom Mäkylä byggningar. Där låg på sluttningen, nästan inväxt i ett busksnår, en gammal, sprucken och rutten ekstock, på hvilkens uppåtvända botten han satte sig.

Hans Kurre, som haft sitt bestyr öfverallt i närheten, infann sig nu hos sin herre och snokade kring där; hunden kom så ock till ekstockens andra ända, hvarest brädan som förr varit akterspegel saknades. Där var således ett stort hål i båtändan och Kurre företog sig att smågläfsande hoppa af och an tätt framför detta, liksom om han under båten haft en annan racka att leka med.

Detta hundens beteende gjorde Öster uppmärksam. Han steg upp, makade med foten undan hunden och lade sig på marken för att se under ekstocken; då denna dock låg jämnt utefter jorden var det så mörkt därinne, att intet syntes som kunde ha väckt hundens uppmärksamhet utom några stenar strax vid hålet. Men Kurre fortsatte leken, då Öster steg upp. Därför försökte denne lyfta ekstocken för att vända den, men den klumpigt timrade farkosten var för tung, och då ett stycke af båtkanten blef kvar i händerna, afstod han från vidare försök samt tog bössan och stötte med kolfven några tag hårdt på den murkna bottnen. Detta antog Kurre vara ett tecken åt honom att något skulle uträttas på motsatt ända af ekstocken och skyndade ditåt för att vara med därom, då hans herre fortsatte bultandet. Knappast var hunden försvunnen från hålet, förrän en hare skuttade fram därur, och då Öster fick bössan till ögat, följde en annan efter; denna hann dock icke långt, förrän han för skottet blef på platsen.

Hade nu Kurre haft en droppe af harhundsblod i sina ådror, skulle han hafva drifvit den första haren, men det brydde han sig icke om, utan stannade lugnt snusande på den fallne. Innan Öster åter fick laddadt, var den undansluppna haren långa vägar och det lönade sig icke att förfölja honom med en sådan hund, hvarför han tog sitt jaktbyte och vandrade hemåt för att få sitt kaffe. Jag mötte honom, då han med sin börda kom öfver gården. Han försökte på eftermiddagen att få mig med ut på harjakt, men jag hade ingen lust att jaga hare utan hund och lofvade försöka skaffa en sådan till nästa söndagsmorgon.

Vi gingo dock på eftermiddagen ned till platsen för hans bragd och där fick jag höra dess noggranna beskrifning.