Följande söndag var den sista fridagen i augusti månad och således äfven den sista före inflyttningen till staden; skulle det bli harjakt af vid Sommarbo det året, så måste den försiggå då, ehuru vädret var föga inbjudande, regnigt och blåsigt.

Af brännmästaren Gerlin hade jag lånat en gammal erfaren stöfvare, och han skulle bättre än Östers Kurre taga reda på Mäkylähararna. Tidigt voro vi i rörelse och fägnade oss åt att det efter nattens regn tycktes blåsa upp till bättre väder, men marken var våt och det dröp från träden. Hade hararna sprungit omkring på morgonen, borde hunden få upp dem. Vi behöfde icke gå långt, ty vår jaktmark tog vid strax utanför trädgårdsgrinden.

Villans trädgård gränsar i söder till de förut omnämnda åkrarna, där rågen blifvit skördad, och vi vandrade framåt i stubben, jag förut och Öster något efter ledande den kopplade hunden. Midt på den ett par hundra steg breda åkern, hvilken troligen äfven fordom användts till beteshage, funnos på något afstånd från hvarandra tvänne större gropar, i hvilka förr funnits dricksvatten åt kreaturen, men som nu längesedan varit tomma, ty täta snår af videbuskar och små tallar frodades uti dem. Kommen fram till det närmaste busksnåret stannade jag och ropade till Öster att släppa hunden, då med detsamma en hare skrämd af ropet for ut därifrån i riktning mot det andra snåret. Lyckligtvis bar jag bössan i handen, och då haren icke hade allt för brådt hann jag skjuta inom godt håll och han blef på platsen. Men knappt hade skottet ljudit förrän ett par jössar kilade ut från den andra, utom häll liggande buskgropen. Dessa såg äfven Öster och rusade ditåt med hunden, som genast tog upp, och så kom drefvet i gång bortåt Mäkylä. Ohågad att så nära hemmet gå med haren på ryggen och kanske få bära den långa vägar, sprang jag tillbaka till trädgården och kastade honom öfver gärdesgården, hvarefter jag följde Öster. Han hade stannat helt nära nedanför den omnämnda bergklacken, i hopp att drefvet skulle komma tillbaka, men då jag hörde, att hunden dref ifrigt åt torpet till, sprang jag vidare ditåt, väntande att haren skulle komma ut på landsvägen. Men däraf blef tillsvidare intet; haren och hunden höllos längre upp i backen bakom det branta berget, hvarför jag begaf mig ditåt och tecknade åt Öster ett göra sammaledes. Han valde dock att på andra sidan kringgå berget och innan jag hunnit många steg, hörde jag honom skjuta. I begrepp att klifva öfver gärdesgården, hvilken nedanför berget inhägnade åkern, skrämde han upp en hare, som tryckt därintill, och då han just hade bössan i hand för att ställa den ifrån sig, fick han skjuta på nära håll. Det var en liten stackare som föll och troligen en af dem som mitt skott skrämt ur buskarna.

Ett par hundra steg västerut från torpet uppe på backen finnes en större ojämnt upptagen grusgrop, dit vägar leda från landsvägen på båda sidor om torpet och sedan längre fram in i skogen. Omgifningen var beväxt med enstaka mindre träd, alar, tallar och enbuskar; däråt dref hunden, och då vi kommo fram, syntes strax en hare skymta öfver den ena af vägarna till torpet. Öster fick brådt att hoppa upp på ett stort flyttblock beläget vid gropkanten, hvarifrån han hade öfverblick af samma väg, och jag skyndade till gropens andra sida för att passa på vid den där mynnande vägen. Framkommen dit hörde jag skallet komma mot Öster och såg honom på sin upphöjda ståndpunkt lägga bössan till ögat och som vanligt sikta väl men långsamt. Småningom sänkte han bössmynningen allt djupare, ju mera haren närmade sig och så — klickade skottet. Haren, på så nära håll skrämd af knallhattssmällen, kastade sig åt sidan och kom ned i gropen helt oförmodadt inom kort håll från mig och så klämde jag till; han gjorde en kullerbytta och blef liggande.

Men denna hare hade hunden icke drifvit, det var nog en annan som genom och öfver buskarna kom till den väg jag stod vid och så vidare rakt mot mig. Hade icke hunden varit så tätt efter och jag icke hört gläfset på så nära håll, skulle haren som jag för tillfället vände ryggen åt troligen oförmärkt ha sluppit förbi, ty allt detta försiggick så snabbt, att jag knappast hunnit öfvertyga mig om att den första haren låg stilla, innan denna andra var alldeles inpå. Nu fick han skottet ur andra pipan och stupade tvärt.

Hunden såg jag under hela tiden endast en skymt af och äfven nu dref han ostörd af skotten vidare. Det var en präktig stöfvare, och torpets omgifningar måtte för därvarande kål- och roflands skull ha varit flitigt besökta under natten, eller ock voro hararna på stället ovanligt många. Medan jag hann uträtta allt detta, bråkade Öster med sitt muskedunder. Han hade alltid verktyg i fickorna med sig och därmed skrufvade han lös knallhattscylindern och petade krut innanför.

I lagom tid blef han färdig med detta göra, då åter en hare kom samma väg som den första, men denna hade brådare. Nu klickade skottet icke, men det blef dock en dundersmäll eller rättare två smällar och till min häpnad såg jag Öster omedelbart därefter med ett märkvärdigt språng bakåt komma från det famnshöga flyttblocket ned i gropen. Haren skyggade åt andra sidan och satte af med ofantliga språng öfver höga tall- och enbuskar bortåt skogsvägen utom skotthåll för mig och därpå försvann han tätt efterföljd af hunden.

Jag gick till Öster, som satt sig på en sten därnere i gropen och fått någon liten kontusion af det oförberedda hoppet. Han var mycket förvånad öfver bommen och kunde icke förklara den dubbla smällen, fast jag misstänkte, att han i brådskan fuskat vid laddningen. Jag var genomvåt af regn och droppet från träden samt kände mig ruskig, hvarför jag beslöt återvända hem, nöjd med de harar jag skjutit på denna föga ansträngande jakt.

Öster haltade litet efter språnget, men hvilade upp sig, då han under resten af dagen för regnvädrets skull fick ligga inne. Flere harar blefvo kvar vid Mäkylä; det visade sig följande år.

Revanche.