Då våra fiskefärder på Teiskovattnen under somrarna 1876-77 gifvit så vackra resultat, att jag oftast på måndagsmorgonen vid återkomsten till staden åt vänner och bekanta kunde utdela en och annan serie stora, vackra abborrar, någon präktig gädda eller ett par feta braxnar, ville slutligen ingen af dem tro mina berättelser om dessa fångster eller lita på sanningen af min i deras ögon alldeles omöjliga fiskelycka. Man var till och med elak nog att på allvar påstå, att jag köpte fisken vid något notvarp med afsikt att skryta samt att jag roade mig med att purra i dem de enligt jägarsed för tillfället påhittade sagorna.
En af de mest tviflande bland de otrogna och tillika den mest spefulla var tekniska direktorn vid linnefabriken Gerhard Ledebur. Äfven han hade, för att öfver somrarna så mycket som möjligt slippa undan stadsluften och fabriksdammet, flyttat med sin familj ett stycke västerut till Epilä egendom, som ligger fem km från staden, där landsvägarna till Åbo och Björneborg skiljas åt. Strax intill gårdens byggnader högt öfver Pyhäjärvi finnes en liten sjöputt af omkring 20 tunnlands ytvidd och på denna hade L:r samlat sina första erfarenheter i fiskeri. I bästa fall vankades det därvid några fingerlånga abborpinnar och miniatyrmörtar, men då han aldrig förr hållit i ett metspö, roade detta fiske honom särdeles och han blef liksom jag en intresserad söndagsfiskare.
Vid hvarje sammanträffande berättade han gärna för mig om de stora fiskar, som han varit på väg att få upp med spöet eller som nappat på hans drag, och ehuru dessa undgått honom var han dock städse mycket belåten med det lilla han lyckats fånga och skröt med sitt präktiga fiskevatten. Han påstod bestämdt att stora fiskar funnos i dammen, men att sådana hvarken kunde tagas med mete eller drag, eljes borde han ju ha lyckats fånga dem lika väl som någon annan; men då detta icke hände ansåg han naturligtvis mina fångster vara högst misstänkliga och berättelserna därom lindrigast sagdt öfverdrifna.
För att klarställa förhållandena och afgöra våra vänskapliga tvister öfverenskoms, att vi skulle proffiska i hvarandras fiskevatten och att det första försöket borde ske hos honom. Detta profmete i sjön vid Epilä verkställdes en vacker eftermiddag i början af juli 1878, med den påföljd att vi efter förloppet af tre och en half timme, hvarunder vi andäktigt och väntansfullt betraktat L:rs vackert lackerade flöten, och efter flere ombyten af metställen, af hvilka städse det följande skulle vara mera gifvande än det föregående, voro gemensamma egare till sex små abborrar och ett antal mörtar, hvilka tillsamman befunnos väga något under två skålpund. L:r påstod visserligen, att det var min otur som bar skulden till detta tarfliga resultat, eftersom han ensam flere gånger fångat lika mycket, men jag menade att han småningom plockat bort så många, att det nu blifvit glest emellan pinnarna i putten. Följden blef att L:r önskade försökets upprepande, men jag lät icke förmå mig därtill, emedan tiden bättre kunde användas vid fiske i Teisko.
Följande lördag kom L:r med mig i ångslupen till Teisko, och färden gynnades af godt väder, klart och varmt med svag bris från sydväst. Vi lämnade staden en timme tidigare än vanligt och passerade vid fyratiden på e.m. Harvasalo holme. Flere gånger förut, då vädret var vackert och ingen brådska hindrade, hade jag hängt ut drag efter ångslupen och vid saktad fart fångat någon gädda, gös eller forell ute på fjärden samt sedan därom berättat för L:r. Då han medförde egna redskap, rådde jag honom därför att försöka sin tur och minskade båtens hastighet.
Han var tvungen att sätta mycket bly på refven för att få sin lätta konstgjorda fisk att hållas under vatten och betviflade ändå att fiskar skulle nappa vid så stark fart. Men länge dröjde det icke och vi voro knappt halfvägs till Otavasalo, då L:r skrek till, försäkrande att han icke orkade hälla i refven. Maskinen stoppades därför och L:r varpade småningom in en försvarligt stor gädda, som dock förhöll sig ganska lugn. L:r blef ifrig och fruktade att han ej skulle få fisken ombord utan håfven, som han lämnat hemma. Öster bad honom att flytta sig förut med refven, och då maskinen åter sattes sakta i gång kom fisken intill båten. Då lutade Öster sig ut öfver relingen, grep gäddan med handen i ögonen och lyfte henne in utan svårighet. L:r hade genast tumstock, fjädervåg och annotationsbok framme för att anteckna fångsten. Denna gädda vägde elfva skålpund och var den största fisk han dittills fångat.
För att göra honom ett nöje fortsattes dragfisket under färden utefter de följande holmarna och grunden, dock utan annan påföljd än att vi kommo mycket senare fram till Sommarbo än ämnadt var. L:rs förtjusning öfver fångsten af en så stor fisk var sevärd, hans rödletta ansikte sken af förnöjelse.
Nu hade han icke håg för annat fiske än med drag, och ut på de stora vattnen ville han så fort som möjligt, ty där funnos de stora fiskarna och draget hade visat sig vara det bästa medel att taga dem. Lyckligtvis var dock matbordet vid framkomsten dukadt, eljes hade vi nog fått ge oss hungriga i väg.
Sedan matbestyret med möjligaste skyndsamhet undanstökats, tjänade det intet till att längre hålla emot, och så foro vi ut med roddbåten, följande stränderna bortåt Koljonselkä. L:r satt med sitt drag akter i båten och jag framför honom med ryggen åt fören, på hvilket sätt det blef oss möjligt att båda ha drag ute, med fyra till fem fot bred plats emellan dem, så att de icke voro i vägen för hvarandra. L:r använde ett nytt drag bestående af en omkring fem tum lång försilfrad ten, vid hvars framända en tvåvingad svirfvel (propeller) var fästad, och bakut fanns en med skrufhålk försedd tregrenig krok. Vidare funnos på detta drag två mindre tregrenade krokar efter hvarandra, fästade vid en kort sträng bakom svirfveln. Enligt min mening borde L:r till detta drag hafva begagnat en lagom stor fisk uppträdd på den raka tenen och fästad med de i sidan inhuggna krokarna, men detta ville han ej veta af, emedan den just på draget fångade gäddan bevisat, att det utan bete uppfyllde ändamålet.
Genast i hemtrakten fångade vi några medelstora abborrar, jag halade dock in två à tre stycken, medan L:r fick en, och dessutom sluppo några lös för honom. Orsaken härtill förmodade jag vara den stora kroken i dragets bakända öfver hvilken små abborrar icke kunde gapa och därför fastnade dåligt eller icke alls. Själf använde jag ett propellerdrag med tvåfjädrande krokar och dragslida, sådant det afbildats uti Tidskrift för Jägare och Fiskare årg. 1898 hft. 2, hvilket i dessa bruna vatten alltid fiskade väl. L:r var icke nöjd med sin sämre tur och påstod att mitt drag hade bättre läge, emedan det för tillfället följde närmare stranden än hans; därför foro vi öfver viken till andra stranden, dock utan att resultatet där blifvit annorlunda. Då anmodade jag honom att en stund byta drag med mig och efter något prut emot gick han slutligen in på bytet.