Sedan jag fått hans drag tog jag den minsta abborren som fångats, en grön och vacker fisk, trädde den på tenen bakom propellern, satte sidkrokarna fast i fisken och kastade ut. Vi voro nu vid södra stranden utanför den s.k. Måsudden och jag bad Öster att ro ut på viken och öfver lerbankarna, som voro ett af våra bästa fiskeställen.
Här ligger hela Koljonselkä på och går hög sjö vid storm; utanför udden vid den steniga stranden förliste på femtiotalet Näsijärvis största segelfartyg, galeasen "Kurulainen", hvars högt in i småskogen uppkastade stäfvar och spanter ännu syntes kvarligga förruttnade. Jag höll just på med att för L:r omtala detta skeppsbrott på den fredliga insjön, då ett starkt ryck uti refven kom mig att tänka på annat. Det märktes genast af tagena att den nappande fisken var en forell, ty liflig och bråkig var han. Turvis fick jag hala in refven och åter låta den löpa ut med god fart, hvarför det icke var tänkbart att nysta den på härfveln och det inkommande fick falla på båtbottnen, hvilket L:r icke fann sportmässigt. Ibland voro alla fyratio famnarna ute och refven hölls i jämn spänning liksom L:r öfver det som komma skulle. Öster påstod det vara riskabelt att bogsera den vildbasarn och så fick båten ligga stilla, medan jag försökte att så uppmärksamt som möjligt följa med fiskens rusningar, därvid hållande refven lagom spänd, ehuru den gned mot handen så att det sved. Plötsligt på omkring tio famnars afstånd hoppade fisken väl en meter högt ur vattnet. Vi sågo draget blänka mot aftonhimmeln; det tycktes sitta utanpå hufvudet vid vänstra sidan af gapet, då fisken med ett väldigt plask föll tillbaka. En kort, skarp knyck kändes i refven och — borta var han.
Detta missöde verkade som en kall dusch på vår starkt uppeldade sportifver. Vid närmare besinnande är det dock lätt förklarligt, att ett sådant drag om sju till åtta tums längd, då det råkar hugga fast utanpå fisken eller om blott en af de tre stjärtkrokarna fastnar i gapvinkeln, som denna gång tycktes varit fallet, tillfölje af den långa metalltenen skall verka likt en häfstång till att bända loss kroken, helst om fisken som nu gör en häftig knyck. Jag har försökt flere liknande drag, men förkastade dem alla för längdens, styfhetens och tyngdens skull, emedan fiskar lätt kasta sig loss eller slänga draget ur gapet. Sådant inträffar aldrig vid användandet af förenämnda drag med fjäderkrokar, på hvilka jag uti Muurola och Nokia forsar äfvensom ute på fjärdarna i Näsijärvi alltid fått upp alla foreller som nappat och de ha icke varit få.
Medan detta tilldrog sig hade L:r varit en intresserad åskådare och äfven han blef häpen öfver den förargliga utgången af en så lofvande början, men denna rubbade icke hans tro på dragets förträfflighet, helst det nu visat sig användbart äfven för forell. Jag rådde honom att grundligare profva det i Epiläputten, där det ju var så godt om till beten passande abborrar och möjligen äfven foreller funnos, som öfvade sig uti klättringssport uppefter den halftorra bäcken från Pyhäjärvi till hans stora fiskdamm. Denna insinuation tog L:r från den skämtsamma sidan och så började det glada lynnet åter få öfvertaget. "Est solanum miseris socius habuisse malorum."
Vi fortsatte nu åt Lapinsaari kring holmar och stränder där samt bortåt Taulanniemi hemman, hvarest vi vände midtför gården. Under färden fångades allt emellanåt någon abborre eller en mindre gädda, och då L:r fick upp en id om ett par skålpund, antog han den vara en stor mört och var icke litet förvånad öfver att de i Teisko blefvo så stora och togo på drag.
För hemfärden återtog han sitt eget drag, i förhoppning att vi under rodden öfver de djupare vattnen utanför holmarna åter skulle träffa på någon forell denna ovanligt vackra sommarafton. Detta lyckades dock icke, men då vi för att njuta af det härliga vädret sakta rodde öfver de stora djupen in i Teiskolaviken, nappade en duktig gös för honom. Dessa fiskar bruka, då solskenskvällarna äro lugna ute på sjön, hållas uppe vid vattenytan för att jaga efter småfisken som stimmar där efter solnedgången, och då vi förut kommit underfund därmed, fångades en och annan; men oftare nappade dock stora abborrar, som idkade samma sport. L:r lyckades få gösen till båten och hade mycket nöje af att se den vända buken uppåt, då han tog den med håfven.
Det var midnatt, då vi kommo hem, och trötta voro vi, utom L:r förstås, som lifvad af det för honom så ovanligt rika fiskafånget först måste mäta, väga och räkna de fångade fiskarna samt särskildt bokföra de större, innan han hade ro att gå till hvila.
Dagens fångst uppgick in summa till 38 skålpund utom forellen förstås, den dock L:r ansåg sig böra annotera inom parentes, eftersom den hade nappat på hans drag, och detta tillstyrkte jag ifall han kunde säga vikten. Det åtog han sig dock icke, men använde både parentes och frågetecken till minne af den stora forellen, som — skulle kunnat fångas. Förargligt var ändå, att L:r icke höll i dragrefven, då denna fisk gick sin väg, ty han omtalade gärna denna tilldragelse och då särskildt betonande att det var mig som malören hände; naturligtvis med den undermening att han skulle gjort saken bättre. "Ja wer den Schaden hat, braucht für Spott nicht zu sorgen".
Ehuru denna fiskefärd lyckats så rikligt, att den kunde anses som fullt bevis för, att mina berättelser icke varit "Schwindel", ett af L:r gärna användt uttryck, samt han nu högtidligen och offentligt förklarade sig omvänd från villfarelsen, ångrande sina förnärmande påståenden, så menade han dock, att täflingen egentligen icke gällde dragfiske utan mete och påyrkade därför att äfven detta fiskesätt skulle försökas. Därför beslöts att det följande morgon skulle metas.
I närheten af Sommarbo hade Öster på vårvintern året förut lagt tvänne risvålar i sjön; vi hade dock icke ännu hunnit meta vid mer än den ena, och då detta lyckats bra, hoppades jag att det andra stället äfven skulle gifva godt resultat, hvarför jag ämnade föra L:r dit. På färder där förbi hade vi sett huru det i vattenytan öfver rishögen myllrade af stimmande fiskyngel och förmodade därför att på djupet därunder funnos större fiskar. Då jag vid sjutiden på söndagsmorgonen kom ut, fann jag L:r redan fullt sysselsatt med att meta löjor utanför ångslupen. Han hade, som man säger, föresatt sig "att taga ut det fina" af metsporten och grundligt roa sig därmed under sin korta vistelse i det oss emellan så mycket omtalade Teisko, då han nu en gång kommit dit. Jag ställde mig att hjälpa honom därmed för att få beten till abborrmetet och så höllo vi på, samlande fisken i ämbar, tills kyrkbåtarne började fara förbi och vi blefvo kallade till frukosten, hvarefter vi till fots begåfvo oss på väg åtföljda af Öster, enhvar utrustad med två länga metspön, hvarförutom jag medtog ett löjspö.