Om våra risvålar hade jag ingenting nämnt för L:r, ty nappade det bra vid dem, så var han oförberedd och hade nöje däraf, men hände det, att fisket blef dåligt, kunde jag vara säker att få höra sarkastiska anmärkningar syftande på förspilld möda, konstgjorda förhållanden etc., ty jag kände min "pappenheimare". Dock ansåg jag bäst att i förväg varna L:r för på stället befintliga ruskor, där krokarna kunde fastna.

Risvålen, till hvilken vi styrde kosan, låg vid stranden omkring en half km västerut från villan och utanför den s.k. dragonstenen. Denna är en smal bergrygg som böjer sig på midten omkring halfannan meter öfver vattenytan; den är närmare tio meter lång och på midten tre meter bred samt sammanhänger med den fem meter aflägsna stranden genom en smal sandrefvel, hvilken under högvattentiden öfversvämmas. Klippan stupar med den mot viken vända sidan brant ned till två à tre famnars djup, och omedelbart därutanför låg risvålen. Vid lugnt väder kunde man i solskenet från stenen se de sänkta ruskornas bruna och slemmiga toppar; det var således ganska lätt att med refven undvika dem, om icke fisken drog den in däremellan. Då vi kommit fram, ställde jag L:r att meta där jag ansåg vara bäst på skuggsidan af vålen utåt viken, medan jag tog platsen midt för ruskorna och Öster fick meta på solsidan. Till beten användes de fiskar vi i ämbaret medfört, och spöna lades ut som de blefvo färdiga samt stuckos med handändan i passande remnor uti berget.

Alla spön voro dock icke utriggade, förrän det redan blef napp. Vi hade tänkt hinna meta löjor mellan nappen på de stora spöna, men däraf blef intet, ty sedan en fisk tagits, måste löjspöet läggas bort, emedan det redan nappade på det andra. L:r hade ställt sina flöten så, att betet var högt i solskenet, och detta måste ändras, hvarvid jag hjälpte honom. Knappt var detta utfördt, förrän mitt spö var på väg till sjös och jag hann just lagom att få tag i det och slänga upp en abborre. Jag hade på detta sätt fullt göra att sköta ett spö och fortsatte därmed, tills agnen i ämbaren blefvo så få, att jag på allvar måste börja skaffa småfisk.

L:r hade fått sina flöten ned till lagom djup och försökte hälla ett spö i hvardera handen, men detta gick icke ty de voro för tunga, och medan han sökte ett ställe i berget att fästa det ena spöet uti samt därvid drog betet i vattnet, höggs det af en stor fisk, hvilken som han trodde ville draga honom ned i sjön från det sluttande berget. Huru han sedan fumlande med spöet sänkte dess spets mot vattenytan, skrann den illa fästade refven ned från spöändan. Helt häpen stod L:r och såg efter sitt stora röda flöte, som "auf nimmer wiedersehen" försvann i djupet, och väntade att det någonstädes skulle flyta upp, men, då detta icke inträffade, tog han fram ur fickan en reservref och ämnade fästa denna vid spöet. Jag afrådde honom dock och föreslog att han hellre skulle sköta ett spö ordentligt, så finge han fisk nog. Detta påstående besannades genast, och så fiskade vi båda liksom snart äfven Öster endast med ett spö och togo upp den ena abborren efter den andra.

Öster hade alldeles tagit bort flötet från refven och tog upp stora fiskar ur mörkret nere vid bottnen. Efter en timmes ansträngande arbete i solskenet voro agnen slut och båda ämbaren så fulla med fisk, att flere icke rymdes i dem. Då fick L:r åter en stor fisk på sitt spö, hvilken han icke omedelbart kunde draga upp och som därför hann köra in mellan ruskorna i vålen. Därinne lefde han om så att vattnet vidt omkring blef uppgrumladt af slam och äfja, hvarvid refven fastnade så illa, att L:r ej förmådde få loss den. Nu hade det varit bra att ha båten på platsen och det återstod intet annat, än att skicka Öster efter den och tillika den s.k. refgaffeln.

Öster tog fiskämbaren och gick makligt och lugnt som vanligt, medan L:r stod och höll det tunga spöet långt utsträckt ifrån sig och småningom blef så otålig som möjligt att få upp fisken. Detta var ett lika tråkigt som tröttsamt göra, och alltmer uppretad af Östers dröjsmål började han gräla öfver folks oförsynthet och slarf att gagnlöst hugga ned unga vackra träd och vräka dem i sjön, därmed förstörande ett godt metställe. Skrattande rådde jag honom, att då refven var så väl fast i ruskorna att fisken omöjligt kunde fara af med spöet, lägga det att flyta på vattnet, tills Öster återkom. Men detta riskerade han ej af fruktan, att det skulle gå med spöet som det gick med refven och så måste jag lägga löjspöet ifrån mig och tura med honom att hålla i hans. Äfven jag försökte förgäfves att draga refven ur ruskan, och medan jag höll på därmed, for mitt löjspö till sjös. En större fisk hade visst tagit den förut fastnade löjan, och nu bogserade han spöet ut på viken med sådan fart, att det allt emellanåt stod på ända liksom ett flöte. Däråt fick nu L:r roligt och påstod att det kunnat gå på samma vis med hans spö om han lagt det ifrån sig. Hvarpå jag svarade, att icke ens Teiskohvalfisken orkade fara af med risvålen. Nu måste jag berätta hvad jag visste om Teiskohvalfisken och naturligtvis tillägga att jag nyligen haft den på refven.

Medan jag höll på därmed, kom Öster ändtligen tillbaka. På tillfrågan förklarade Öster dröjsmålet sålunda, att han sökt men icke hittat annat snöre än en härfva refgarn, och den måste han först med jungfruns hjälp nysta upp och detta tog tid.

Förvånad frågade jag hvad refgarnet skulle användas till och fick veta, att det skulle knytas vid L:rs metref, för att vid bråket med dennes löstagning från ruskan bli utaf med det långa spöet, som därvid vore i vägen, och nystanet vid sådant göra vore lämpligare än garnhärfvan. Öster var en praktiskt erfaren karl och äfven denna gång hade han rätt. Jag klef till honom i båten och tog årorna, medan han själf fick knyta nystanet vid L:rs metref och bråka loss denna. Men det var icke så lätt, ty i det uppgrumlade vattnet syntes icke hvar och hur den satt fast och Öster måste många gånger känna sig för. Han tog refgaffeln och förde den utefter refven tills grenen tog emot och försökte därpå bryta af denna nedåt, men grenen var seg och gaffeln var ett trubbigt instrument, hvarför försöket icke så lätt lyckades. Slutligen gick grenen utaf och fisken for sin väg släpande ruskan efter. Innan vi nu voro färdiga att taga rymmaren med håfven, passade det utmärkt att fira efter af Östers nystan, hvilket således kom till användning. Fisken hade bråkat sig trött vid den tjädrande ruskan och orkade icke långt med det efterföljande påhänget, hvarför jag hoppade i land och halade den ditåt, så att L:r fick nöjet att själf taga den med håfven. Det var en elfva skålpunds gädda och L:r blef så förtjust öfver att hafva lyckats fånga den på mete att han omedelbart gaf en rundlig dusör åt Öster för att därmed försona bannorna han fått för nystanet, som nu visat sig så användbart. Öster påstod dock sedan, att han fått gäfvan därför att han lät vänta på sig. Öster var en spjufver. —

Då båten nu fanns till hands for jag att söka mitt löjspö och samtidigt hålla utkik efter L:rs flöte och ref, medan han blef kvar och beundrade sin gädda och var för ifrig att redan öfvergifva metandet. Vi lämnade de tömda ämbaren åt honom, med anmodan att då det nappade så lifligt fylla dem med fisk till vår återkomst, men detta gick icke så fort, då han själf måste meta agnen. Nu söktes åt det håll, dit jag sett löjspöet resa af, men ehuru detta var tre meter långt och af barkad rönn, samt således ljusfärgadt och lätt synligt, hittades det icke. Först ett par veckor senare på sommaren och en km längre utåt viken återfanns det uppkastadt på stranden med afsliten guttafs. L:rs metref och flöte kommo aldrig åter.

Det var nära middag, då vi hunno tillbaka, och vädret var mycket varmt, hvarför jag i förbifarten öfvertalade L:r att öfverge nöjet och följa med hem, helst kyrkbåtarna samtidigt återvände. Svårt hade han att skiljas från stället, där fisken fortfarande flitigt nappade, men han kom ändå under förbehåll att på e.m. få fortsätta nöjet. Vår sammanräknade fångst på den förmiddagen bestod utom gäddan af 56 stycken abborrar, vägande 42 skålpund. Nu medgaf L:r, att i Teisko fanns mer och större fisk än i putten vid Epilä och att det var möjligt att taga de stora med mete om man använde agn, hvilket han icke velat tro då det aldrig förr lyckats för honom. Jag invände att abborrpinnarna i putten ingalunda orkade svälja en agnfisk.