Redan nöjd med fiskandet för den dagen kunde jag ju låtit L:r efter middagen gå ensam till dragonstenen och fortsätta, då han hade lust och var så outtröttlig, och unna mig själf söndagsro, men som vän och värd var det för mig svårt att låta honom gå allena. Då jag därtill under middagens lopp berättade honom hemligheten med ruskorna och att sådana voro sänkta på flere ställen, blef han särdeles ifrig att strax försöka äfven de andra risvålarna. Att under resten af dagen uppehålla mig i solbaddet ute på den spegellugna sjön tyckte jag ej heller vara frestande och önskade därför, att vi först skulle bestå oss en ordentlig middagslur samt senare på aftonen, då det blifvit svalare, lägga ut refvar i stället för att meta. Detta fiskesätt hade han förut icke varit med om, och då jag påstod att det var lika roligt och intressant, lät han öfvertala sig.
Då barnen på morgonen sågo oss äldre syssla med mete, hade äfven de hållit på därmed under förmiddagen mellan spjälstaketet på landningsbron och med sina knappnålskrokar fångat närmare hundra löjor och mörtar samt fortsatte på eftermiddagen, då de hörde, att pappa mot aftonen ämnade sig ut med refvarna. Det fanns därför tillräckligt med agn i ämbaren, då vi efter kl. 6 på kvällen foro ut.
L:r kunde icke glömma dagens mete vid ruskorna och trodde att dessa lockade alla sjöns fiskar till att vistas i närheten af risvålarna, så att det måste vara tomt på andra ställen. Han anhöll under färden, att refvarna måtte läggas på ett icke "prepareradt" ställe, för att se om det äfven fanns fiskar på ett sådant; jag kunde icke förundra mig öfver hans begäran, men frågade honom skrattande, om han ansåg Öster och mig vara sådana trollkarlar, att vi kunde locka fiskarna hvart vi ville och voro i stånd att "preparera" hela sjön för att åstadkomma öfverraskningar åt honom. Detta ville han visst icke påstå, men bad oss ändå lägga donen på någon plats, som vi icke förut försökt. Detta blef gärna lofvadt och efter någon rådgöring med Öster afgjordes, att refvarna skulle sänkas på ett tillfälligtvis funnet nytt grund.
Öster meddelade nämligen nu, att han vid utläggandet af risvålarna på vintern ett par nätter bott på Toijala bondgård och då af bonden hört omtalas, att dennes far för många år sedan brukat fiska med pålkrok på ett grund ute i yttre Teiskolaviken och där fångat mycket och stor fisk. Detta grund hade bonden sedan flere gånger sökt, men aldrig lyckats påträffa; han beskref dock för Öster, hvar det ungefär borde finnas. Med ledning af dessa uppgifter hade Öster sedan försökt taga reda på grundet men lika framgångslöst.
Dagen förut, då vi voro ute för dragfiske, hade han både vid bort- och hemfärden på viken observerat en i vattnet på ända stående sågstock i närheten af det ställe där enligt bondens beskrifning grundet borde vara, och därför menade han, att platsen kring sågstocken skulle undersökas och refven läggas där, emedan det vid nya, icke utfiskade grund brukar finnas godt om fisk. Vi foro således ditåt med den ena af långrefvarna.
Det händer stundom att sågstock, som länge ligger i vatten och vid rotändan är lös i träet eller angripen af röta, sjunker med den tunga ändan, då den blir alldeles vattendränkt och flyter i vertikal ställning endast höjande toppändan obetydligt öfver vattenytan, tills den slutligen alldeles går till botten. Flytande på detta sätt med stockflotten strandar stocken på hvarje ställe, där djupet är mindre än hans längd och flottbommen går vid varpningen öfver honom, så att han blir efter, eller ock skvalpar sjögången honom ur flotten. Engång fri drifver stocken med strömmen eller ute på sjön med vågorna hit och dit, tills han slutligen törnar vid något grund eller mot stranden, hvarifrån sjögången eller isen slutligen för honom dit, där han för alltid stannar på bottnen. Ser man en sådan stocks ända på vattenytan, så vet man att djupet på det stället är mindre än stockens längd, hvilken oftast brukar vara mellan tre och fyra famnar, och att där således uti eljes djupt vatten finnes ett grund eller en bank. Ett sådant ställe var nu det, där ifrågavarande stock fastnat uti något lutande ställning mot kanten af en lerbank, på hvilken vattendjupet visade sig vara det förenämnda och där vi förr icke observerat honom. Detta grund ligger i linje från Måsudden till Lapinsaari åt ena hållet och åt det andra mellan vintervägen vid inloppet till Toijalaviken och Iso Koljonsaari västra udde. Där stod sågstocken under resten af sommaren och blef för oss ett sjömärke att hitta detta långt från land belägna fiskeställe, där vi sedan ofta fiskade och alltid hade god fångst. Följande sommar var stocken borta.
Under rodden till denna plats voro vi båda ifrigt sysselsatta att med agnnål träda småfiskarna på de med mässingstafsar försedda "Limerick" krokarna, hvilka vid refvens utläggande fästes med ögleknutar på tafsarna och således lätt kunde lösknytas, då fiskarna togos bort eller refven lades upp i lådan. Framkommen till stocken fäste jag refändan vid dess en handbredd öfver vattnet uppstigande ända, och då grundets storlek var okänd samt det således var svårt att lägga refven utefter dess längdsträckning, kom jag på den idén att låta Öster ro i spiral kring stockändan alltmera vidgande hvarfven utåt. På detta sätt kom refven att ligga både ofvanpå grundet och utefter dess sluttning mot djupet samt hänga emellan vidfästade flöten i stora bukter från bottnen upp till vattenytan. Vid sista ändan af refven fästes en sänkesten, hvars läge på vanligt sätt utmärktes med ett flöte. Redan medan vi höllo på med refvens utläggning började flötena uppe på grundet att fara af och an på den spegelblanka vattenytan och detta roade L:r mycket. Han hade lust att genast efterse hvad det var för fisk som hade så brådtom att nappa, men måste tygla sin otålighet tills hela refven var utlagd. Då först fick han nöjet att med håfven taga en af de stora, svarta Koljonselkäabborrarna, som det var så godt om där.
Det förflutna dygnets fångster hade så ymnigt försett oss med fisk, att jag icke ansåg behöfligt lägga ut mer än denna ena ref, och då vi voro färdiga därmed återvände vi hem för att i ro njuta af den härliga sommaraftonen, innan vi åter måste ut att afhämta fångsten och refven, ty detta kunde på morgonen icke medhinnas, eftersom afresan till staden måste ske kl. 7. Tiden förgick snabbt under kvällsvarden och vid samtal om fiske och jakt, tills vi efter kl. 10 åter voro på väg utåt viken. Naturligtvis begagnade sig L:r af tillfället att på den tre km långa rodden ha drag efter båten och därmed kommo vi öfver ett stimm af de allestädes närvarande abborrarna på jakt efter en svärm i vattenytan sprittande småfisk, och då roflystnaden gör abborren oförsiktig, fastnade en på draget. Följden blef att Öster på L:rs begäran åtskilliga gånger måste ro fram och tillbaka genom stimmet och att för hvarje tur åtminstone en abborre kom in i båten. Detta var visst ganska nöjsamt, men hindrade vårt förehafvande, och därför fick L:r slutligen med mycken saknad lämna resten kvar till en annan gång.
Han önskade taga upp refven, därför undervisade jag honom, huru han skulle bära sig åt, men denna lärdom blef nästan gagnlös, ty vid framkomsten till platsen återfunno vi icke det flöte som lagts vid refvens slut, af den orsak att sänkestenen, som vi sedan sågo, åkt nedför grundets branta sluttning och dragit flötet med sig i djupet. Hela refven hade sedan af de fastnade fiskarna förts ät samma håll, så att alla flötena i en klunga flutit ut öfver djupet, och hade inte den strandade stocken hållit emot, skulle nog hela knippet fått sökas där nere. I det tillstånd refven befanns var intet annat att göra, än att hala den trassliga härfvan ombord, som den var med fiskar och allt. Snart blef det värre sprattlande och skvättande på båtbottnen mellan L:r och mig, ty fiskar kommo i mängd och de fortforo äfven i båten att till Östers stora grämelse på bästa sätt trassla hop ref och tafsar, ty till hans göra hörde äfven att om aftnarna i staden reda ut och syna refvarna, eftersom det på landet aldrig blef tid därtill. Det nya sättet att lägga ut refvar i spiral förklarade han vara fullkomligt odugligt och jag måste medge, att han hade rätt. I härfvan hade en duktig gädda farit värst fram, så att hon utom tafsen, på hvilken hon fastnat, hade en bukt af refven i gapet och därmed for hon omkring som en bogserångare, hvarför vi hade mycket bråk, innan hon väl var i håfven. Sista ändan af refven utåt djupet var dock redig och där funnos utom små gösar flere ännu mindre lakar, hvilka L:r icke kunde förmås att taga fast utan frågade om det var ödlor. "Nej", sade Öster, "det är krokediler".
Riktigt trefligt var icke detta sätt att ösa fisken och refven med håfven ur sjön, men ett rikligt fiskafånge var det liksom de föregående, ty på dessa etthundra krokar hängde 58 skålpund fisk, "krokedilerna" oräknade, ty dessa slängdes dit, hvarifrån de kommit. Således slutade denna dag som den börjat med ovanligt god fiskelycka liksom enkom "preparerad" åt L:r, men huru söndagsfiskarenas sommarkostymer togo sig ut efter denna refupptagning, det kan man knappast föreställa sig. Vid midnatt kommo vi slutligen hem, ganska uttröttade, efter en hvad fisket angår nöjsam dag, ehuru lugnet och hvilan på sommarnöjet som vanligt icke varit mycket bevändt med.