Jag hade lagt metspöet från mig nära stranden, då vi skyndade till fiskeskyttet, och gick nu för att taga upp det.
Det låg ej kvar, där jag lämnat det, men då jag sökte efter det, hörde och såg jag en fågel flyga upp på c. 15 stegs afstånd samt strax därpå åter störta till marken. Nu såg jag äfven att metspöet låg invid buskarna och att refrullen fastnat mellan några grenar. Då jag fattade i spöet och refrullen därigenom frigjordes, löpte refven med stor hastighet, och fågeln, som åter lyft, sträckte ut öfver viken. I nästa ögonblick kändes en kraftig knyck i refven, som till hela sin längd löpt af rullen, och fågeln damp ned i vattnet.
Öster, som varit en intresserad åskådare af tilldragelsen, skyndade ut med båten för att bärga fågeln, som jag emellertid halade in med refven och snart hade i mitt våld. Jag såg nu att det ej var någon sjöfågel jag fångat utan en morkulla, i hvars långa näbb kroken satt stadigt fast. De stora, långt bakut i hufvudet sittande ögonen sågo högst egendomliga och skrämda ut.
Fågeln hade naturligtvis, medan han letade efter föda, råkat träffa på den just med mask försedda kroken och fastnat därpå. Ehuru kullan var genomvåt efter det ofrivilliga badet, dröjde hon ej att genast begagna sig af den frihet jag erbjöd henne. Det var mig nämligen motbjudande att döda det stackars kräket.
Emellertid hade Öster, medan han kom tillbaka med båten längs vasskanten, märkt en ovanlig rörelse i vassen vid sidan af udden, där han skulle landa. Efter att en stund uppmärksamt ha iakttagit rörelserna, kallade han på mig. Bottnen var här så långgrund, att ett vassfritt bälte drog sig mellan stranden och vassen. I samma ögonblick jag hann fram dit, rusade en stor fisk ur vassen och in på detta grundvatten. I fiskens sida lyste Östers projektil.
Här stod nu Östers jaktbyte med buken på bottnen och ryggen i vattenbrynet. Att jag snart hjälpte fisken, en väldig gädda, med håfven upp på det torra behöfver väl knappast tillläggas. Harpunen hade med 2/3 af sin längd genomslagit kroppen tätt under ryggraden bakom bröstfenorna. Fiskens vikt befanns vid efter hemkomsten verkställd vägning vara 5,5 kg och den af gäddan anfallna abborrens 1,3 kg; vår öfriga fångst med långref och mete steg den dagen till 16 kg.
Öster var icke litet stolt öfver sitt lyckade skott, men ingen ville rätt tro honom, då han sedan för andra berättade därom, och jag kan icke påstå, att min bekräftelse hjälpte mycket. Projektilen bevarade han länge och väl i sin koj på ångslupen och njöt af att emellanåt betrakta detta minne från våra fiskefärder.
En färd på jakt och fiske norrut.
Hittills hade vi med fisket hållits nära hemknutarna och inom de närmaste 5 à 6 kilometerna på Koljonselkä, men då vädret en tid bortåt varit vackert, barometern visade på "stadigt" och den för andjakt tillåtna tiden nyligen inträdt, beslöto vi att engång på försök fara längre bort för att taga reda på, hurudant fisket var annorstädes, samt se om där fanns bättre tillgång på gräsänder än i Teiskola-vattnen, där de voro sällsynta. Vid norra ändan af Koljonselkäfjärden och fem km från inloppet till Teiskola-viken intränger i östra stranden i sydostlig riktning en annan öfver 5 km lång vik, som småningom afsmalnar, och vid det en km breda inloppet finnes, utom en större holme benämnd Lehtisaari, äfven ett par mindre öar. Vikens stränder äro mycket oregelbundna och fulla af inskärningar, vattnet är på stora sträckor grundt och på nordöstra sidan beväxt med vidsträckta vassar. Därför borde där vara godt om änder, och vi ville dit i tid för att en gång icke förekommas af andra skyttar. Denna nordöstra strand är mera odlad och lågländt än motsatta sidan af viken och där ligga Jutila och Pöllölä byar ett kort stycke från sjön samt längre in i viken på en päronformig udde Kimajoki bondgård. Denna trakt omkring det med torp bebyggda Lehtisaari och de nämnda små holmarna var utsedd till mål för färden.
För att på den korta tid vi kunde disponera hinna uträtta så mycket som möjligt, begåfvo vi oss af från Sommarbo, så snart vi på lördagsaftonen efter ankomsten från staden medhunnit den nödvändiga utrustningen för färden. Redskapen för jakt och fiske samt matförrådet stufvades ned i roddbåten, och ett par filtar medtogos för den händelse att kyla och regnväder skulle inträffa, då vi kamperade i det fria. Medvetna om att vara endast söndagsjägare och som sådana behärskade af stor hänsyn till ömmande omständigheter, var det säkert att vi icke skulle göra stor skada åt det uppväxande andsläktet, om vi skulle finna dess representanter alltför outvecklade till att kunna kallas "matnyttiga". Då vi ändå icke ville återvända hem alldeles tomhändta, medtogos de tre reflådorna jämte agnfiskar, som barnen metat, äfvensom ett rikligt förråd af daggmask, som anskaffats från staden, där fabrikspojkarna brukade söka sådana mot kontant erkänsla.