Lördagen hade varit lugn och mycket varm, solen gassade från en hvitaktig himmel och det var tryckande kvalmigt, såsom det brukar kännas, då det icke är långt till åskväder; vi hoppades dock att sådant icke skulle inträffa, medan vi voro hemifrån. Efter kvällsvarden vid sjutiden reste vi af, och jag hade som vanligt drag efter roddbåten, ty Öster hade åtagit sig att spå den blifvande fiskelyckan af den först fångade fiskens sort och storlek samt efter väglängden som tillryggalagts hemifrån innan den nappade.
Hunna till den första på södra sidan af viken liggande lilla holmen, märkte vi genast att Koljonselkäabborrarna voro i rörelse och höllo efter småfisken vid vattenytan, ty där syntes hastigt framilande krokliniga vågränder, då de kilande fram omedelbart under den spegellugna ytan rusade in bland ynglet, som sprittade upp därur. En af de roflystna sällarna högg draget i förbifarten, och efter några fram- och återfärder öfver stället hade vi ett halft dussin af de fula, svarta bestarna i båten. Sådant fiske strax vid början af färden och så pass nära hemmet skulle enligt Östers spådom lofva god fiskelycka, dock trodde han ej, att denna skulle bli ihållande. Detta lät ju rätt lofvande, men då vi icke farit ut för att dragga efter abborrar, lämnade vi dem som voro kvar och fortsatte färden.
Snabbt hunno vi till de öster om Koljonsaari framför sundet liggande små holmarna, af hvilka den större ser ut som en rund väl uppjäst brödbulle och där några glesa mariga tallar hafva en torftig, tynande tillvaro. I en af dessa tallar satt en stor, svart fågel, hvarför jag styrde ditåt och sade till Öster, att jag ämnade börja jakten med att kasta ett skott på denna svartrock, ehuru det blott tycktes vara en kråka. Från fastlandet utskjuter strax före inloppet till sundet ett stengrund, hvars yttre ända vi just passerade, då jag halade in draget för att taga bössan. Med detsamma knyckte det så starkt i refven, att jag trodde draget tagit i någon af stenarna, men genast därefter blef refven åter slak, som om den rifvits af. Jag halade på med större fart, och då följde en ny knyck starkare än den första, hvarpå fisken hängde efter, som om vi bogserat en vedklabb. Öster slutade rodden och då båten med saktad fart sköt ut öfver djupare vatten, drog fisken sig under stadig påfrestning i refven ned åt bottnen, så att den snart stod rakt ned. Sådant hade jag nog vid reffiske några gånger varit med om, men förut icke råkat ut för med draget, och återstod intet annat än att försöka få fisken upp till vattenytan genom att hala in refven så mycket den höll. Då gaf fisken därnere efter och upp kom en stor gös, som utan vidare motstånd slutligen invid båten vände sin silfverhvita buk uppåt och helt beskedligt lät taga sig med håfven. Den vackra fisken visade sig sedermera väga 14 1/2 skålpund.
Medan jag sysslade med gösen, hade Öster hållit öga på fågeln och sett att det var en korp. Sådana fåglar visste vi höllo till på Koljonsaari, hvarest i de högsta tallarna på holmens södra sida flere stora rishögar vittnade om mångåriga bosättningar, men sällan såg man till någon af de svarta bofvarna. Då nu tillfället var gynnsamt att komma åt en af dem, tillsade jag Öster att med sakta fart ro snedt förbi, men allt närmare intill holmen, och att hvila årorna så snart vi voro inom skotthåll. Detta gick galant, men då jag höjde bössan, lyfte korpen och ämnade sig öfver sundet. Jag sköt ändå, fast riktningen var sida med, hvarpå fågeln gjorde en tvär sväng och som en fallande pappersdrake dök ned på holmens smala strandkant. Där satte han sig på en sten och vi landade för att få tag uti honom, ty Öster önskade om möjligt få honom lefvande. Korpen tycktes endast vara skadskjuten i vingarna och flaxade undan, då Öster kom närmare, hvarpå denne följde efter. Det blef en kapplöpning flere hvarf kring holmen utefter den branta bergsluttningen, som endast medgaf fotfäste uti de få springorna och på mosstufvorna. Korpen flaxade i väg förut och Öster tätt efter med håfven, svängande armarna för att bibehålla jämvikten, hvarvid han gjorde de mest befängda språng för att icke hasa ned i sjön.
Detta jagande pågick en lång stund, medan jag satt kvar i båten och hade mycket roligt åt det jag såg af kapplöpningen. Slutligen ledsnade Öster på detta ansträngande nöje och bad mig skjuta korpen, hvilken han såg sig ur stånd att ensam få fatt. Jag hade ingen lust att under så besvärliga förhållanden vara med om kapplöpningen. Ett skott gjorde slut på det seglifvade kräket. Det var en gammal fågel stadd uti ruggning, hvarför det icke lönade sig att stoppa upp honom. Öster påstod, att den gamla svartrocken säkert hade så många äggplundringar och ungfågelmord på sitt samvete som någon annan kråkfågel och att han därför "honom till straff och andra till varnagel" borde i träd hängas, hvilken dom han oförtöfvadt utförde med en ända refgarn uti en tall på holmens högsta höjd. Ömklig att skåda hängde förbrytaren där, synlig vida omkring utöfver kyrkbåtarnas farled hvilken går längs holmen, och troligen var detta orsaken till att fågeln redan på söndagsaftonen var bortflugen.
Sedan rättvisa sålunda skipats foro vi vidare genom sundet mellan Koljoniemi och Koljonsaari och därpå rätt mot norr förbi den vackra viken som leder till Polso torp, där vi ofta fiskat stora braxnar samt två år förut en söndagsmorgon sågo en lo jaga en fårskock utan att den gången dock få något rof. Stranden längre norrut är skogväxt och ödslig; det innanför vid en liten vik liggande Kuoranta by är icke synligt ut till fjärden. Vid ett utanför viken liggande grund togs åter en medelstor gädda på draget.
Klockan tio landstego vi på den holme, där vi ämnade stanna öfver natten. Denna är belägen väster om Lehtisaari vid inloppet till den i början af berättelsen som mål beskrifna viken. Den höjer sig endast någon meter öfver vattnet och är glest beväxt af mindre tallar och små albuskar. Stränderna bestå af bullersten. Allt som var öfverflödigt fördes ur båten upp på land och gömdes i skydd af några flyttblock, hvarefter vi begåfvo oss ut med refvarna.
Då vi redan voro i femte veckan efter midsommar, började det skymma något mot midnatt, hvarför vi brådskade på med att få refvarna utlagda, men de voro icke försedda med mask, hvilket besvär tar mycken tid, om det skall utföras ordentligt. En ref betad med maskar lades i sundet mot Lehtisaari och den andra med agn vid de söder om sundet liggande små holmarna, där vattnet var mellan 3 och 4 famnar djupt och viken öppen mot fjärden; båda refvarna lågo på hård lerbotten. Den tredje refven ämnade vi föra åt nordost en half km ut på viken, hvarest på ett vidsträckt grund några stenar syntes ofvan vattnet. Därifrån norrut finnas stora vassar, som sträcka sig långt inåt viken. Redan då vi kommit halfvägs, hördes i den lugna sommarnatten ändernas snattrande och kväkande, hvarför jaktlusten kom öfver oss, och vi beslöto att ofördröjligen försöka smyga oss på dem. För att reflådan icke skulle vara i vägen i båten under jakten, rodde vi med den till vasskantens slut vid Lannasniemi låga och långsträckta udde och ställde den där i vattnet på den långgrunda bottnen, så att maskarna icke skulle torka. Den belastades med några stenar, så att refven icke måtte flyta bort, om det skulle bli sjögång mot morgonen.
Därpå stakade Öster oss sakta fram uti vassen, men inga änder påträffades; först efter en lång stund, då vi kommit in i en mindre vik, uti hvilken en grund och ganska bred bäck mynnade, hördes att änderna funnos inåt land vid denna. Trakten däromkring var låg och ganska öppen, bestående för det mesta af gamla tufviga ängar, uti hvilka bäcken hade sitt slingrande lopp, här och där kantad af busksnår, och från det hållet tycktes ljudet komma. Öster erbjöd sig att på en omväg kringgå änderna och försöka drifva dem utför bäcken, om jag vid mynningen ville ligga i försåt för fåglarna. Den planen tyckte jag icke var oäfven, men då något naturligt skydd icke fanns i närheten att gömma sig bakom, drogo vi båten ett stycke upp på land inom skotthåll från bäckens utlopp. Därpå stacks en åra på tvären under kölen, hvarigenom fören höjdes så mycket att jag kunde ligga dold på marken och skjuta under förstäfven. Så snart detta var utfördt, begaf sig Öster i sakta mak på väg, hvarvid han gjorde en i mitt tycke alldeles onödigt stor krok, och då han slutligen försvann i skymningen begrep jag att en lång väntan förestod. Innan jag intog den obekväma liggplatsen bakom båten satte jag mig på båtstäfven och såg mig omkring i den ljumma sommarnattens högtidliga stämning upplyst af den svaga. gula ljusningen i norr. Taflan var åt alla håll ganska enformig, jag var trött och denna väntan började snart bli tråkig. Bortom bäckens utlopp sköt stranden litet längre ut, och för att vänja mig vid dagern lyfte jag bössan och siktade ditåt. Ännu var belysningen tillräcklig och jag trodde mig om att kunna skjuta säkert på det afståndet, såsnart änderna skulle komma simmande mot vassen eller skyggande för båten flyga upp.
Allt detta hade jag rundlig tid att fundera på, då plötsligt ett högljudt kväkande af uppskrämda änder hördes och en hel kull flög upp, där de första buskarna stodo omkring 100 steg upp åt bäcken. Bössan hade jag i händerna, och då änderna inom icke alltför långt håll kommo strykande ganska lågt, sköt jag med den påföljd, att en and damp i vassen och en annan skilde sig från flocken och slog ned på sjön. De tycktes vara nybörjare i flygkonsten, ty de andra flögo icke långt.