Jag väntade äter en stund, men ingen Öster syntes, ehuru han efter skottet dock bort komma. Trött af att sitta på den skarpa båtfören tog jag plats på marken och funderade på hvad som kom åt änderna, då Öster var för långt borta att kunna hafva skrämt upp dem. Ännu en half timme förgick, innan jag på långt håll säg honom komma smygande framåt och följande bäckens alla krökningar. Han tycktes således drifva andra änder framför sig, hvarför jag strax lade mig i afvaktande ställning bakom båtstäfven, spejande mot bäckmynningen. Ett par hundra steg hade Öster kvar, då jag tyckte mig på motsatta sidan af bäcken se ett djur krypa från gräsvallen ned på den af det sjunkande vattnet lämnade torra landremsan och dölja sig där under den öfverhängande jordkanten. Det var för skumt att på det stället kunna se, hvad det var för djur, men jag antog att det var en utter, som ströfvat kring på land och nu var på återväg ned i bäcken. Några ögonblick var jag tvehågsen om jag skulle skjuta på uttern eller invänta Östers änder, men anseende det bättre att taga det säkra, än att vänta på det osäkra, helst valet gällde mellan en utter och en andunge, så siktade jag så godt sig göra lät på det nästan osynliga målet och fyrade af.
Då skottet smällde, hoppade uttern långt ut på strandkanten och blef liggande där, ifrigt sparkande med alla fyra. Samtidigt kommo Östers änder sträckande öfver mig utåt sjön. Nu sköt han och en and föll nära båten, men då jag icke så fort kunde bli redo i min liggande ställning, hann jag blott kasta det andra skottet efter dem, hvilket dock lyckades så bra, att två fåglar plumsade ned i sjön. Nu sprang jag upp, men hade ingen lust att vada öfver bäcken, och då Öster på den sidan snart var framme vid utloppet, ropade jag åt honom att taga med sig uttern, som jag skjutit. Han förstod mig ej och tycktes vara i den tron, att jag skjutit båda skotten på änderna, hvarför jag måste beskrifva för honom hvar villebrådet låg. Framkommen till min utter började Öster uppföra en verklig indiandans; spottande och fräsande hoppade han kring villebrådet, alltemellan utstötande ett ömkeligt miau, miau.
Sedan han några ögonblick roat oss båda härmed, lyfte han vid yttersta svansspetsen upp en stor, mörkgrå och svartstrimmig misse och utbrast: "Skam att säga är kattfan söndagsjägare såväl som andra." Min utter reducerades således till en vanlig bondkatt, som varit på röfvaretåg i nattens skymning och säkert under sommarens lopp hunnit uträtta mycket på sådana vägar. Nu var ock tydligt hvem som skrämt upp den första andflocken, och nog ämnade Murre äfven ligga i bakhåll för den kommande, hvilket jag så oväntadt råkade förhindra. Om det funnits något träd i närheten, skulle Öster nog hafva hängt äfven denna röfvare, men då sådant icke lät sig göra, tog han en af sänkestenarna ur båten och förpassade honom därmed till insjöns djup, i det han fägnade sig åt att någon kattkär gumma i Jutila eller Pöllölä skulle undra öfver hvart hennes favorit tagit vägen. Öster och jag hade lika stor motvilja för kattor och höllo därför efter dem, hvarhälst vi funno dem vara på jakt.
Under tiden hade det alltmer ljusnat och då vi kände oss ganska trötta, ämnade vi återvända till nattkvarteret på holmen, lämnande reflådan där den var i vattnet vid udden. Först måste dock de skjutna änderna uppsökas, och slutligen hittades alla mina fyra, så att resultatet af denna nattliga jakt utgjorde inalles fem andungar och en "kattfan", som Öster sade. Ändtligen på väg till den tillämnade "Fjäderholmen" mötte vi ett par mycket lågt sträckande tranor. Vi sågo dem slå ned ett par hundra steg från den strand vi just lämnat i en råg- eller hafreåker, belägen invid en buskbeväxt hage, hvilken räckte ända ned till sjön. De ståtliga fåglarna gingo i säden och plockade bland axen, och lusten kom på mig att en gång skjuta sådant vildt.
Åkerns läge gynnade jakten, så att jag kunde smyga mig längs gärdet i hagen och komma inom skotthåll. Öster fick ro mig dit i skydd af vassen och landsätta mig bakom hagen, hvarefter jag kröp på alla fyra längs gärdet. Jag hade icke kommit långt, då jag plötsligt hörde en häst frusta alldeles inpå mig och fick se en ung hingst, synbarligen hågad att klifva på mig med framfötterna. Något häpen reste jag mig på knä och mattade med bössan ett slag mot hans nos, men det tycktes icke mycket imponera på honom, och då jag ämnade fortsätta krypandet, var han åter öfver mig. Han tålde säkert icke att se mig på marken, ty så snart jag reste mig alldeles, drog han sig ideligen frustande något längre undan, och där stod han som en vakt för att hindra mig att avancera vidare. Godvilligt aflägsnade hingsten sig icke längre, utan tycktes tvärtom beredd att ånyo attackera, då jag kröp vidare, hvarför jag slutligen skar ett långt spö ur en albuske och gaf honom ett duktigt rapp öfver nosen, då han förnyade angreppet. Detta hjälpte så pass, att han ryggade ett stycke längre bort, men dock följde steg för steg, då jag äter kröp framåt på tre "fötter" med bössan i den fjärde och spöet i munnen.
Jag trodde att det gnäggande odjuret som brakade genom buskarna skulle ha skrämt bort tranorna, men det var icke fallet, ty när jag hunnit fram till en grindöppning i inhägnaden, hvilken var stängd med några glesa gärdslen, och jag således icke kunde komma där förbi utan att bli sedd af fåglarna, fann jag dem lugnt fortsättande måltiden. Därifrån måste jag skjuta, fastän hållet var bra långt.
Den högväxta säden dolde fåglarna så mycket, att endast en del af halsen och hufvudet syntes, då de turvis sågo sig omkring. Jag stack bössan emellan gärdesgårdens öfversta stänger och väntade för att möjligen samtidigt få se båda hufvudena uppe och då skjuta med beräkning att något hagel skulle träffa ett af dem, ty att de täta rågaxen skulle skydda fåglarnas kroppar var tydligt. De fortsatte dock, iakttagande den taktiken att den ena vaktade under det att den andra åt, och då hingsten nu åter var öfver mig, sköt jag på ett af hufvudena. Fågeln utstötte ett gällt skrik och flaxade utefter marken, medan kamraten flög upp. Jag hindrades dock af hästen att skicka det andra skottet efter flyktingen, ty han hade af smällen blifvit alldeles ursinnig och ville med våld trampa ned mig. Det återstod intet annat för mig än att så fort som möjligt hoppa öfver gärdesgården dit det vilda djuret bjöd till att komma efter. Stängslet var dock tillräckligt högt, och så fick jag i fred gå efter fågeln. Tranan lefde ännu, den var träffad af ett enda hagel som genomträngt luftstrupen, och andhämtningen blåste med pipande ljud genom hålet. Jag gjorde med slidknifven slut på det vackra djurets pina och ångrade redan att utan orsak endast för nyfikenhetens skull ha skjutit det. Ytterligare fick jag ångra detta.
Återvänd till båten lade jag fågeln framför mig på sittbrädet och Öster rodde mot "Fjäderholmen", som vi kallade den, men vi hade icke hunnit långt, då ett besynnerligt läte hördes uppifrån. Där högt öfver oss sväfvade den andra tranan, ihållande utstötande klagande läten, medan hon följde båten. Denna transång lät särdeles vemodig, hvarför det gjorde oss båda riktigt ondt, att jag genom kamratens dödande tycktes hafva förstört denna fågels lifsfröjd, hvilket jag nu mycket förebrådde mig.
Fågeln följde oss till holmen och kretsade länge jämrande däröfver, tills jag kom på den tanken att lägga en af filtarna öfver den mördade maken, och då denna icke mera syntes till, försvann äfven han. Hvarken Öster eller jag skulle därefter för något pris åter ha skjutit en trana.
Då vi foro förbi refvarna i sundet, sågos åtskilliga flöten i stark rörelse, och för att fiskarna icke skulle slita sig loss, måste vi lämna hvilan därhän och gifva oss ut att vittja dem. Där funnos fiskar af alla vanliga slag; utom de alltid talrika abborrarna mest braxnar, af hvilka några voro ganska stora. Den andra med agn betade refven, som låg på större djup, gaf utom de äfven där vanliga abborrarna, hvilka voro färre men större, två små gäddor. Detta var allt, och då vi icke vidare hade småfiskar till agn, blefvo en del krokar utan beten.