Mot soluppgången var det ganska svalt, och för att nu ändtligen få någon hvila redde vi bäddar åt oss i den korta ljungen med filtarna, som nu kommo väl till pass. Jag somnade strax och drömde om tranorna, i halfslummern hörande den sorgliga transången, hvilket icke alls var trefligt. Därför hade jag intet emot, då Öster efter ett par timmar väckte mig med budet, att kaffet var färdigt. Han hade icke kunnat sofva, men under tiden samlat bränsle till kaffebrasan och så tidigt som kl. 4 på morgonen gjort allt klart till frukosten. En kopp kaffe smakar som nektar på morgonkvisten, då man är illa utsöfd, och drickes gärna äfven utan grädden, hvilken nog af en omtänksam husmor blifvit medskickad, men befanns så surnad, att den på intet vis ville ut ur buteljen och därför ersattes af en dosis konjak. Efter frukosten badades, och sålunda vederkvickta voro vi trots den otillräckliga nattron färdiga att gå dagens skickelser till mötes.
Vädret var åter på morgonen alldeles lugnt, icke den minsta morgonbris infann sig vid soluppgången och den så tidigt åter hvitgrå himmelen tydde, som Öster påstod, på åska före kvällen. Genast efter affärden träffade vi utanför sundet på en kull skrakor. De voro sju stycken, ännu helt små, och höllo sig tätt tillsamman, hvarför Öster hade god lust att skjuta i flocken, hvilket jag dock nekade honom. Han fann detta besynnerligt och påstod att nästa söndagsjägare, student eller bondpojke, som samma dag mötte dem, säkert vore färdig att skjuta, men jag gaf icke efter, emedan det är min åsikt, att man ej bör skjuta fågel, som icke blifvit så flygfärdig, att han i tid kan rädda sig genom flykt. Öster menade visst, att få jägare äro så hänsynsfulla, och han hade nog rätt, som jag tror. Vi rodde sedan öfver viken för att afhämta den där lämnade reflådan och ändtligen lägga ut äfven den refven, men då vi kommo närmare, syntes änder på stället. Öster vände därför båten och backade mig ditåt.
Där fanns andmamman med hela svärmen småttingar och tycktes gumman ha annat att göra än att vara rädd för oss, ty hon flaxade och simmade kväkande af och an liksom för att uppmana ungarna till flykt. De tycktes alla förstå kallelsen, utom två som stannade kvar omkring tjugu steg från reflådan nära vasskanten, där de simmade kring i trånga kretsar med näbben i vattenytan, utan att kunna rymma då vi kommo alldeles inpå. I begrepp att taga den närmaste med håfven såg jag, att han hade ett snöre i näbben, och nu blef det tydligt för mig, att han var fast vid refven, som i det grunda vattnet låg på bottnen i många bukter. Det hade redan förut några gånger händt att fågel nappat på våra fiskedon, både lom och fiskmås, skrakor och trut, men detta var första gången som gräsänder fastnat. Refven hade löpt ut och en del tafsar genom de små fåglarnas fåfänga ansträngningar att slippa loss dragits ur skårorna i lådkanten, men lådan låg kvar på platsen tyngd af den pålagda stenen, eljes hade nog hela innehållet rest med fåglarna. Efter något fiskande med håfven fick jag tag i de små kvickt dykande kräken, och då krokarna sutto djupt nedanför halsen, kunde jag, ehuru dessa fåglar ej heller voro riktigt flygfärdiga, icke göra annat än döda dem, men resten af kullen fick vara i fred för oss. Den då i lag stadgade fridlysningen var för kort.
Det blef nu ett sinksamt och tråkigt göra att hopsamla den i de glesa vasstråna och vid bottnen fasthängande refven, hvilken jag kastade framför mig på båtbottnen så trasslig den var, och Öster menade att den lättast skulle redas, om den lades ut med det samma. Vi foro därför till det stenröse, dit vi ämnat oss föregående afton, och kring detta lades refven, hvilket tog mycken tid, då äfven en stor del af krokarna måste förses med beter, emedan änderna plockat bort maskarna. Det var otur att icke hela andflocken fastnat och att icke ungdomen var mera försigkommen, det hade då för en Münchhausen varit ett bättre tillfälle att flyga, än nutidens flygmaskiner tyckas erbjuda. Då vi blifvit färdiga med refven, rodde vi så försiktigt som möjligt österut längs vasskanten. Änderna tycktes icke ännu veta af att jakttiden redan inträdt, ty de släppte oss rätt nära, och då de slutligen flögo upp, stupade efter hand tre för mina och två för Östers skött.
Sålunda hade vi nu skjutit och fångat hela dussinet andungar, och det tyckte jag kunde vara nog för denna gång, hvarför vi lämnade fåglarna i vassen och rodde längre inåt viken för att se till om något ätbart kunde erhållas i bondgårdarna, ty det var långt tillbaka till matkorgen på "Fjäderholmen". Under andjakten hade vi kommit förbi Jutila och Pöllölä, hvarför vi fortsatte inåt viken till Kimajoki bondgård, belägen på näset till en odlad, päronformig udde, som var omgifven af en vacker krans af hängbjörkar. Vi voro välkomna och undfägnades beredvilligt, men efter ganska lång väntan, med allt hvad för tillfället kunde åstadkommas, kaffe, hvars där brukliga saltande Öster lyckats förhindra, godt, hårdt rågbröd och färskt smör, mjölk och stekt fläsk, som dock tyvärr var så härsket och salt, att jag icke kunde äta däraf. Öster åt och drack ymnigt kalja därtill för att sedan slippa dricka sjövatten, hvilket midt på sommarn icke är rådligt. Men han fick under förmiddagens lopp ångra sig, ty i hettan törstade han förskräckligt och önskade att vi skulle haft en hel tunna sval kalja ombord. Tacksamma för hvad vi fått, ville jag betala kalaset, men då värdinnan omöjligt kunde förmås att taga emot penningar för "så litet", kom jag lyckligtvis ihåg, att det fanns en hög små abborrar kvar i båten, och de mottogos gärna.
Då vi lämnade detta gästfria ställe, var klockan redan öfver nio, och jag hade ämnat fiska med drag i Kimajoki å innanför landsvägsbron. Dit var ett godt stycke från gården, och då vi kommo fram, föreföll där så torrt, hett och soligt, att jag för Östers skull afstod från fisket i ån, helst vi på vägen dit icke haft ett enda napp på draget. Öster påstod att det längre fram på dagen skulle bli mycket hett i solbaddet på sjön och tyckte att vi borde återvända för att så snart som möjligt taga upp refvarna, innan åskvädret kom. Vi vände därför vid bron och foro utefter sydvästra stranden. Därvid hade jag som vanligt draget ute, men ingen fisk tycktes hågad att nappa, ehuru jag försökte det ena efter det andra af de fyra drag, som voro medtagna. Jag öfvergaf därför detta fiske och Öster rodde genaste vägen tillbaka midt på viken. Hans starka armar och den lätta båten gjorde, att vi snabbt hunno fram till den vid grundet sist utlagda refven: Det hade icke lönat sig att lägga ut den, ty utom några få och små abborrar fanns intet på den, fastän krokarna voro väl renputsade af småfisken, som icke orkat gapa öfver dem.
Det hade nu småningom blifvit stekhett i båten och Öster klagade öfver värme och törst, medan svetten rann i strömmar från hans ansikte; jag styrde därför till Lehtisaari, i hopp att något drickbart skulle finnas i torpet. Detta visade sig vara ett litet fattigt ställe och gumman där berättade, att hon nog haft kalja, men att ett par fabriksarbetare från staden kommit dit för att fiska och på morgonen gjort slut på förrådet. Hon gick dock med Öster till tunnan och där silades bottensatsen åt honom. Då vi foro därifrån genom sundet mellan holmen och fastlandet träffade vi de båda arbetarna, hvilka liksom vi sysslade med reffiske alldeles intill våra bragder och klagade öfver dålig fångst. De hade under natten rott närmare trettio km för att på dagen få fiska där och ämnade på kvällen återvända samma väg; sannerligen rätt mycket besvär för en obetydlig fångst, som på en så lugn och varm dag icke kunde vara bättre, efter hvad äfven vi själfva erfarit.
Klockan var nu nära elfva på förmiddagen och det kvafva lugnet kändes ovanligt tryckande, dock ville Öster att vi skulle taga upp de andra refvarna med detsamma, emedan åskvädret snart skulle vara öfver oss och efter så ihållande värme troligtvis bli långvarigt. Vi började därför med refven i sundet mellan holmarna, hvilken låg på lerbottnen intill en stenig strand och på morgonen före utfärden blifvit vittjad. Den var nu sorgligt tom, endast ett par små glupska girsar hade fastnat. Liknande var förhållandet på den med agnfiskar utlagda refven, ty där förekommo endast tvänne minimala gäddor, men ingen enda abborre. Ett enastående fall i vår fiskepraktik vid Koljonselkä stränder.
Af de hundra småfiskar, som voro betade på denna ref, återstodo mellan femtio och sextio, hvilka, då de sedan föregående afton legat döda i det ljumma vattnet, hade svällt upp och blifvit öfverdragna af ett tjockt fastsittande och illaluktande slem, hvilket gjorde att de sågo högst otäcka ut. Det var därför rätt obehagligt att taga dem från krokarna, hvarför jag också slängde dem så långt som möjligt ut på sjön.
Detta upprepade kastande observerades af ett par gråtrutar, hvilka hela förmiddagen varit synliga i trakten och med liksom af värmen matta vingslag seglade fram och åter, men nu blef det lif i dem; med gälla skrik slogo de ned på vattnet och slukade de läckra betena som flöto därpå. Jagande i kapp om hvarandra, ömsom flaxande och simmande följde de båten ganska nära, glupande i sig hvartenda bete som fanns på refven. Fåglarna blefvo mot slutet af denna extraförplägning så stinna, att de icke förmådde flyga upp från vattnet, men summo efter oss med näbben i vädret och orkade icke få ned den sista löjan. Smaklig måltid!