Då detta motbjudande arbete väl var öfverståndet, landade vi vid "Fjäderholmen", och som vi åter blifvit törstiga och hungriga måste matförrådskorgen fram. Det är en utmärkt sak att på sådana färder vara försedd med riklig vägkost, ty på den tiden var det sällan man i gårdarna träffade på sådan mat som smakade, till och med Öster sade sig vara van vid bättre kost. Han var en färm kaffekokare och skötte serveringen snyggt och uppmärksamt. Under måltiden kommo vi underfund med att de alltid spekulativa och allestädes närvarande kråkorna, hvilka vi redan på morgonen, då vi lämnade holmen, sågo infinna sig där och som först öfvergåfvo den då vi återvände, hade snokat reda på fiskförrådet ehuru vi tyckte oss ganska väl ha gömt det emellan hopsamlade stenar, inpackadt i ljung och öfvertäckt med löf. Men vår försiktighet hade icke varit tillräcklig, de hade hittat dit ända, farit af med några abborrar och hackat sönder en braxen, som de icke kunnat få ut mellan stenarna. Ja de kråkorna, de kråkorna, jag kan nog berätta ett och annat om deras slughet och bedrifter.
Under tiden hade det mulnat starkt i sydost och en stor svart molnbank med silfverglänsande kanter hotade redan dölja solen. Det blef tid att söka skydd för ovädret. Visst funderade vi på att för regnskjul fara till torpet, men där såg allt utom trefligt ut, och då vi ganska säkert skulle fått sällskapa med de omnämnda arbetarna saknade vi lust därtill. Vi drogo båten högt på land och stjälpte den åt det håll, hvarifrån Öster trodde ovädret skulle komma. Under båten lades en bädd af ljung för oss båda och filtarna dubbla därpå, hvarefter vi kröpo dit in och lade oss med hufvudena midt i båten och fötterna under stäfvarna, där vår improviserade koja var smalast.
Det hade åskat på afstånd en god stund innan vi voro färdiga härmed, men rätt trötta somnade vi snart. Jag väcktes först vid fyratiden af en starkt dundrande åsksmäll och det därpå följande störtregnet, som smattrade på båten och danade utåt sjön. Regnet hällde på öfver en timme med korta mellanskof, men därpå klarnade det åter, hvarför vi beslöto att ofördröjligen skynda hem, helst det ännu åskade starkt på afstånd och ovädret kunde återkomma mot natten. Öster fägnade sig åt att luften kändes svalare, och sedan vi stufvat allt i båten, foro vi kl. half sex från "Fjäderholmen". Efter närmare två timmars trägen rodd voro vi lyckligt hemma på villan, där man varit mycket orolig att veta oss vara ute på sjön under åskvädret. Det blixtrade och åskade hela kvällen på långt håll, men vi fingo den gången intet mer af ovädret.
Vår fångst utgjorde i vikt 37 skålpund inklusive den stora gösen, gäddan och en braxen om 7 skålpund. Resten af fångsten var således icke betydande. Dessutom funnos tolf änder och en trana; korpen och katten vägdes ej med, de antecknades endast. Då jag någonstädes läst, att under medeltiden transtek ansågs vara en läckerhet och nu var i tillfälle att göra ett försök därmed, lät jag utföra detta. Fågeln packades väl ned i is till följande lördag, då den förvälldes och späckades samt sedan till söndagsmiddagen stektes som en tjäder. Tranan smakade förträffligt, lika bra som tjäder om icke bättre, den var mör och god utan tecken till transmak, hvilken enligt namnet förmodats. De vackra grå och krusade täckfjädrarna på vingarna buros gärna af fruntimren i sommarhattar.
Det var en ganska nöjsam fast ansträngande färd och jag skulle gärna ha gjort den en gång till, men därtill blef aldrig tid.
Ett ändernas plågoris.
Det var en för årstiden ovanligt varm natt i medlet af juni 1879, luften var något disig vid sakta sydostligt drag såsom eljes blott ibland under högsommartiden, och därför kändes det ej så kusligt som vanligt i denna månad att ligga ute bland strandens ljungtufvor på en holme i det stora Koljonselkä med endast sommaröfverrocken till täcke.
Långrefvarna hade vi lagt utefter stränderna af en grupp små låga skär, mer eller mindre bevuxna af alar längs stränderna och med mariga tallar högre upp. Under en natt sådan som denna afstannar lifvet i naturen endast för en kort stund före och efter midnatt, och genom den stilla luften förnimmas ljud öfver vattnet på mycket långt afstånd; så hördes ehuru sent för årstiden orrspel från det omkring en half mil i nordväst belägna fastlandet redan vid ett-tiden på morgonen, och göken, den kavaljeren, underlät ej ens under spöktimmen att locka sin dam. Lommar och gråtrutar, måsarna och de små kvicka, älskliga tärnorna med sina fula skrik voro ej heller sena att skaka morgondaggen af vingarna och att spejande efter frukost gratiöst sväfva längs stränderna, ibland störtande sig hufvudstupa i sjön efter byte.
Medan jag så låg och njöt af lifvet i naturen och den nordiskt sköna, af människor ostörda harmonin i omgifningen, ljusnade det allt mera och solen höjde sig på en strålande klar himmel, öfvergjutande den framför mig liggande taflan med varmare färger.
Nu steg kamraten Öster upp från sin hvilobädd, gjorde sin morgontoalett och ställde till med kaffekokning, hvarefter han som vanligt tänkte väcka mig. Natten hade dock varit för vacker att af mig sofvas bort.