Mången intresserar sig nog för naturen och lifvet däruti samt skulle troligtvis göra något för småfåglarnas trefnad, helst om han ständigt eller äfven endast om somrarna vistas på landet, ifall han blott komme sig för därmed. De äro dock förmodligen icke många som ha lust och fallenhet att själf roa sig med att bygga fågelhålkar, men kunna dock säkert i närheten finna någon som kan utföra arbetet eller är villig att mot skälig ersättning åtaga sig detsamma. För den intresserade återstår således endast att gifva anvisning om huru hålkarna böra vara beskaffade, — om de på bästa sätt skola motsvara sitt ändamål.

Uti mera än trettio år har jag byggt hus åt mina vänner småfåglarna och önskar nu att här meddela min erfarenhet till deras nytta samt till vägledning åt dem, som ämna följa mitt exempel. Dessa teckningar och meddelanden hoppas jag skola användas såväl af dem, som själfva äro roade af slöjd, som ock af herrar lärare då de lämna undervisning i slöjdskolor, ty där intresserar sig säkert någon ungdom för småfåglarna och har nöje af att bygga hålkar åt dem, hvilka han sedan uppsätter uti egen eller bekantas trädgård invid stad eller på landet. Äldre personer borde uppmuntra och tillhålla de yngre till sådan sysselsättning, ty den väcker intresse för naturen och fåglarnas verksamhet, samt tillika icke underlåta att därjämte låta ynglingarne veta, att det enligt lag är ett straffbart oskick att döda småfåglar och förstöra deras bon.

De lämpligaste och af fåglarna lättast emottagna hålkar äro nog de, som i Tyskland fabriksmässigt tillverkas af afsågade trästammar med oskadad kvarsittande bark; dessa äro invändigt urhålkade enligt samma form som hackspettens bon och hafva visat sig uppfylla ändamålet bäst. Sålänge sådana hålkar dock icke förfärdigas i landet och då de importerade blifva ganska dyra, får man hjälpa sig fram med hemgjorda, som äfven visat sig användbara.

Jag har försökt eftergöra dessa utländska hålkar på det sätt, att till lagom längd på tvären afskurna med fastsittande bark försedda trädstammar blifvit klufna på längden; båda halfvorna hafva sedan urkåtats till lämplig form och därefter åter hoplastats. Dessa knubbar, gjorda af alla våra vanliga träslag, hafva dock det felet gemensamt, att de kasta sig skefva och spricka sönder, huru väl de än hopsättas, samt att barken snart lossnar och delvis faller bort, emedan den på båda sidor blifvit genomskuren. I detta tillstånd se hålkarna sedan otrefliga ut; äfven äro de tillföljd af den runda formen svåra att stadigt fästa på en slät eller kullrig yta, och fåglarna sky hvarje hålk, som icke sitter väl fast.

Af dessa orsaker har jag längesedan öfvergifvit att använda sådana naturhålkar och återgått till den gamla af bräder förfärdigade fyrkantiga formen, som visat sig särdeles användbar eftersom fåglarna i sin bostadsnöd utan synbar tvekan mottaga den och säkert allt lättare vänja sig vid att bo däri, ju allmännare de bjudas åt dem. Har ett par mesar eller flugsnappare nödda och tvungna riskerat att bosätta sig uti en hålk och häckningen aflupit lyckligt, så upprepa de försöket; exemplet förleder andra därtill, och ungarna, som blifvit uppfödda i ett konstgjordt hem, lyda sedan, då de själfva bosätta sig, vanans makt. Så har det till ex. gått med stararna, som numera nästan uteslutande häcka i hålkar.

Flere gånger har jag hört sägas, att hålkar blifvit uppsatta, men att fåglar icke behagat flytta in i dem och att detta väckt olust och likgiltighet för saken. Sådant påstående strider dock mot min och andras erfarenhet, det måste bero på hålkarnas olämpliga konstruktion och dåliga utförande, eller därpå att de blifvit på olämpligt ställe eller illa uppsatta; det kan äfven bero på att en eller flere kattor stryka kring för nära. Dessa fienders undanrödjande samt någon ihärdighet och eftertanke skulle säkert åstadkomma det önskade resultatet, ty på landet brukar man vanligtvis icke länge behöfva bjuda fri bostad åt mesar, rödstjärtar och flugsnappare.

Under årens lopp har jag kommit till den erfarenheten, att hålkar utförda enligt näsföljande teckningar varit de lämpligaste och utan tvekan emottagits af fåglarna, hvilka rätt ofta inflyttat omedelbart efter uppspikningen.

Tillverkningen af hålkarna:

Till hålkarna använde jag i början halftumsbräder, men detta material visade sig snart mindre tillförlitligt, ja alldeles olämpligt, ty de tunna brädbitarna kasta sig snart och spricka, då de ständigt äro utsatta för ombyte af väta och torka. Däraf lossna de i det tunna virket inslagna klena spikarna, frambrädet spricker lätt i ingångshålet, taket remnar och hålken blir en läckande ruin, hvari fåglarna sky att bosätta sig. Sedan hänger den onyttiga pjesen på någon vägg eller i ett träd och skräpar kanske i flere år, tills den af sig själf ramlar ned bitvis. Flere gånger har jag sett starar fastna med fötterna, då sprickan i frambrädet gått genom flustret, och hängande med hufvudet nedåt eländigt omkomma. Efter denna sorgliga erfarenhet tillverkades hålkarna af 3/4 tum tjockt virke och detta visade sig betydligt varaktigare, dock är 1 tums ännu säkrare och bättre, hvarför jag nu endast använder denna tjocklek och lifligt tillstyrker att följa exemplet. Vill man dock använda klenare bräder, bör man icke använda spikar, allraminst sådana af järntråd, utan sammansätta hålkens delar med förtenta eller galvaniserade skrufvar. Då hål borras för träskrufvarna spricka de tunna bräderna icke, såsom vid spikning lätt inträffar, och hela arbetet blir varaktigare, emedan de öfverklädda skrufvarne icke rosta med tiden. Dessa skrufvar fördyra troligen icke hålkarna mera än prisskillnaden utgör för det tjockare virket.

Tag därför till hålkarna goda en tums furubräder och 3 och 4 tums smidd spik, då blir fabrikatet användbart under 15 till 20 år; inga olyckor hända och fåglarna återkomma till en välkänd bostad, som visserligen är något tyngre att spikas upp än den tunnare, men sådant behöfver blott ske en gång, och en bra karl kan mycket väl göra det ensam.