Bräderna hvaraf hålkarna göras böra vara ohyflade, åtminstone hvad innersidan beträffar. Deras efter sågningen skrofliga yta ger fäste åt fåglarnas klor, då de från det djupare liggande nästet sträfva upp till flustret. För att underlätta detta har jag på senare tid låtit göra några horisontala skåror med knif i framväggen nedanom flustret (se Z på ritningen). Gör man tillräckligt många sådana klättringen underlättande skåror, är det till och med bättre att i trakter där vesslor och ekorrar förekomma använda på båda sidor hyflade bräder, ty dessa rofdjur få då ej så lätt fotfäste utanpå för att komma in i hålken, och dessutom frodas då icke ohyra på insidan.
Då vid ritningen för hålkarna en förteckning öfver materialåtgången till en hålk finnes angifven, är det lätt att bestämma behofvets storlek efter det antal hålkar man ämnar anskaffa. Sedan är det endast nödvändigt att arbetet utföres omsorgsfullt, för att fåglarna skola trifvas däruti. I en hålk som är sprucken och öppen i hörnen eller hvars tak är sönder och läcker, tränger solljus och vatten in, hvilket besvärar och pinar den rufvande fågeln och ungarna, och då inkomma äfven lätt myror och andra insekter som ofreda dem. Ett mycket vanligt fel hos de flesta af bräder utförda hålkar är, att takbrädet icke täcker öfra ändan, af det hålkens baksida utgörande brädet. Detta gör att regnet, som i sådant fall slår emot den öfre, fristående ändan af detta bräde eller från taket stänker däremot, genom den aldrig täta fogen mellan bräderna rinner ned i hålken. Däraf genomsyras hela nästet, så att ägg och ungar ligga vått och kallt samt sålunda förstöras eller af föräldrarna öfvergifvas. En dag såg jag en hålk, hvarifrån det började sakta droppa en stund efter ett ihållande regn, och vid undersökning visade det sig, att öfver tumsdjupt vatten inträngt däruti samt att i nästet lågo fem öfvergifna ägg. Det går ju för sig att borra hål i hålkbottnen, så att det inströmmande vattnet kan rinna ut, men nästet blir i alla fall fuktigt, och därför är bäst att bjuda till att utestänga vattnet. Detta mål nås, om takbrädet, såsom af teckningen synes, göres så långt, att det något öfverskjuter hålkens ryggbräde, och dess undra kant vid X förses med en inhyflad ränna, som hindrar droppar att draga sig in utefter takets undersida. Detta är en viktig sak, som icke bör förbises, ty fåglarna trifvas bäst i det torra och tycka icke om att bli utsatta för kalla sittbad i boet.
Mesar och äfven andra fåglar föredraga att sittande i flustret kunna öfverskåda marken under hålken, det är därför lämpligt att låta den uppfästa hålken få en något framåtlutande ställning, hvilket äfven möjliggör takbrädets öfverskjutande bakåt med 3 till 4 cm och gör det lättare för fåglar att inifrån komma upp till flustret. För detta ändamål anbringas vid upphängningen klossen y bakom hålken nära taket mot trädstammen eller väggen, och om denna kloss något urtäljes efter stammens rundning, sitter hålken mycket stadigare. Naturligtvis måste då de två spikar, som i öfra ändan hålla hålken, vara något längre, men om spikhålen borras förut i brädet, kunna dessa båda spikar äfven fästa den en eller halfannan tum tjocka klossen.
Hålkarna böra fästas med minst fyra långa och grofva spikar, hvaraf två slås upptill och två nedtill uti baksidans bräde, hvaruti hålen som sagdt helst borras förut, hvilket ock underlättar uppspikandet på platsen. Äfven bör taket icke påspikas förr än hålken är uppsatt och därvid noga efterses, att dess öfverkant icke ligger alldeles tätt mot trädstammen eller väggen, på det icke äfven därutefter flytande vatten må draga sig ned i hålken.
Helst bör hålken sidvägen hafva en vertikel ställning, men får den någon lutning åt endera sidan är detta af ingen betydenhet, dock bör den i intet fall fästas så att den lutar bakut.
Ingångshålet i hålken, det s.k. flustret, är bäst att borra eller såga i frambrädan, medan denna är lös. Det måste rundas något på yttre och inre kanten samt jämnas med rasp eller fil för att icke skafva fåglarnas fjädrar, då de passera ut och in. Flustret uti hålken A bör icke göras större än måttet, ty då inkräktar gråsparfven hålken, om han förekommer i närheten. Då de andra fåglarna häckat och ungarne flugit ut, bör man i så fall täppa hålkarnas fluster, ty eljes går sparfven dit, bosätter sig där och förorenar den; dock bör man mot hösten åter öppna flustren, ty en mängd fåglar söka skydd därinne under vintern.
Man bör icke anbringa sittpinnar under flustren, ty i naturen förekomma icke sådana framför stamhålen och fåglarna komma bäst in utan, dessutom tjäna de endast vesslor, skator, ekorrar och andra boplundrare till bekväm sittplats, då de göra hemgång i hålken.
Då de bräder, hvaraf hålkar förfärdigas, oftast äro nya och af ljus träfärg samt således mycket i ögonen fallande, sky fåglarna till en början att bosätta sig där, och då lång tid förgår, innan de af vädrets inverkan antaga ålderns gråa färg, är skäl att åtminstone i trädgårdar och parker upphänga målade. Skola de placeras uti hagar och skog, vinner man målet lättast genom att gnida den färdiga hålken utanpå med lera, mylla eller dylikt, regnet tvättar snart bort det öfverflödiga och hålken ser genast antik ut. Det är äfven rådligt att på detta sätt smeta öfver hålkarnas insida, innan taket fästes på eller ännu bättre de särskilda bitarna innan de sammanspikas, ty fåglarna lära icke vara vana vid ljust tapetserade bostäder, hvilka de troligen ibland därför ha svårt besluta sig för att flytta in uti. Man bör icke för att öka hålkarnas naturliga utseende bekläda dem utanpå med fastspikade näfver- eller barkbitar, ty sådant lossnar lätt af torka och våta samt faller bitvis bort, och sedan är hålken på trädet eller på väggen ännu mindre en prydnad än eljes; äfven finner ohyra skydd under grannlåten.
Det är en omtvistad sak, om det gamla af fåglarna begagnade byggnadsmaterialet årligen bör bortskaffas ur hålkarna eller icke. Flere auktoriteter påstå det vara obehöfligt och skadligt och säga, att fåglarna själfva bestyra om renhållningen och undanskaffandet af det obehöfliga gamla, ja till och med föredraga att bygga nytt på det gamla materialet. Det vore visserligen bekvämare för enhvar att slippa befatta sig med hålkarnas rensning, dock anser jag min samlade erfarenhet visa, att det är rådligare att icke sky besväret.
Sällan äro hålkarna så täta, att icke under höst och vinter fuktighet intränger i dem och genomsyrar det ofta ganska voluminösa redet, som däraf blir unket och ruttet och i den kvafva gömman icke hinner torka på våren, innan den nya bosättningen sker; där frodas sedan maskar och annan ohyra, troligen äfven sådan som fåglarna lida af. De bygga ju äfven i nya och tomma hålkar och föra själfva dit stora mängder af material enkom för att höja redet så nära till flustret, som det passar för dem. Detta visar tydligt, att något förråd af gammalt icke är direkt behöfligt för ny bosättning, och därför kan det icke vara skadligt att för renlighetens skull aflägsna det obehöfliga.