Jag har påträffat hålkar, hvilka flere år varit bebodda och så fyllda med gamla reden, att deras vidare bebyggande blifvit omöjligt, hvarför de ock öfvergifvits. Således undanskaffa en del fåglar icke det gamla redet utan välja sig en ny bostad, om människan icke gör rent åt dem i den gamla.
För detta ändamål har jag på senare tid, såsom af ritningen synes, gjort hålkarnas botten i form af en skjutlucka, hvilken kan dragas ut åt ena sidan. Detta underlättar rengörandet betydligt, då man icke mer som hittills behöfver bryta loss det fastspikade taket, hvilket om hålken är gjord af tunna bräder, förstör den, då det årligen upprepas. Jag har icke funnit någon olägenhet vidlåda denna konstruktion, om den utföres någorlunda omsorgsfullt och luckan göres så att träfibrerna uti brädlappen löpa emot dennas afsneddade kanter. Om detta iakttages, sväller den icke, fast den blir våt, och ligger säkert tillfölje af kanternas kilform, äfven om trästycket händelsevis skulle spricka.
Då hålk med fast botten begagnas och det förekommer att en af föräldrarna dör och den andra därför öfvergifver boet, ligga äggen eller de döda ungarna i åratal kvar däri, om allt detta af okunnighet eller fördom icke undanskaffas. Sådant måste verka skrämmande på hvarje fågel, som sedan tittar in genom flustret, och afhåller honom säkert ifrån att bosätta sig i närheten af ett sådant olycksställe, ty hans instinkt sörjer för hans säkerhet. Renlighet kan således i detta fall ej heller vara till skada men väl till nytta.
Om bottenluckan på undersidan vid a förses med en skåra, som handen kan få tag uti, så är den lätt utdragen, och de vid båda ändar möjligtvis uppstående små springorna tätas af den i hålken införda sågspåns- och jordfyllningen. Det är nämligen en nödvändighet, att uti hvarje hålk, då den hänges upp, inlägga grof sågspån eller en blandning däraf med torrjord eller stybbe till en eller två fingers tjocklek, ty det påminner fåglarna om innehållet i murknade träd och isolerar redet från den kalla hålkbottnen. Om hålken före upphängningen något skakas, lägger sig fyllningen ganska jämn, och efter hvarje tömning kan den genom flustret införas och strös kring med en sked eller en kupad bleckbit. Denna fyllning förtager äfven det ihåliga ljudet som uppstår då en fågel hoppar ned i en af tunna bräder gjord tom hålk, hvilken akustik ibland är stor nog för att jaga en ovan fågel på flykten; därför bli nog äfven åtskilliga hålkar obebodda. Förser man hålken med bottenlucka, så är det onödigt att göra vattenhål uti den, ty luckan blir aldrig så tät att icke läckvattnet, som möjligtvis kommer in, rinner ut.
Infinna sig fåglarna icke genast till bosättning på ett nytt ställe, bör man icke strax anse försöket att vänja dem dit som misslyckadt. Kanske ha hålkarna upphängts för sent på våren, eller ha fåglarna så snart icke hunnit upptäcka dem; stundom förhindras de af andra orsaker att infinna sig, ty de undersöka förut förhållandena på stället, där kattor och andra rofdjur kunna göra vistelsen farlig. Man bör därför gifva akt på sådant och ingripa hjälpande, om det är af nöden; förändras omständigheterna på nödigt sätt, så komma fåglarna nog till nästa häckningstid.
Då jag 1883 uppsatte de första starhålkarna i Terijoki, hade jag icke förut sett denna fågel på orten och hålkarna stodo tomma till följande vår, men då blefvo flere upptagna. Liknande har förhållandet varit här på Kalliola tio år senare. Bristen på bostadslägenheter är stor, och fåglarna ströfva vida kring för att finna sådana.
Till undvikande af en del fel, som vid upphängandet af hålkar ofta göras, vill jag meddela några erfarenhetsrön till ledning därvid, hvilka beträffa de hos oss vanligaste hålkbyggarna. Hvarje fågelart har sina skilda tycken och vanor angående boets placering, som man bör iakttaga och hafva hänsyn till, om företaget att bjuda dem bostäder skall lyckas.
Om uppfästning af fågelhålkar.
Det är på en del ställen brukligt att anbringa hålkar på långa, sviktande stänger antingen fristående vid någon husgafvel eller ofvanför träd. Detta sätt är icke lämpligt, ty fåglar i allmänhet föredraga en stadigt stående bostad, och sådana hålkar förblifva därför oftast tomma eller inkräktas af någon äfventyrslysten gråsparf, som riskerar att gunga af och an för blåsten.
I allmänhet torde det vara lämpligt att icke fästa hålkar tätare än 20 till 30 steg från hvarandra. Fåglar, som icke äro af samma art och söka olika sorters föda på längre afstånd från boet, kunna visserligen trifvas nära intill hvarandra, dock böra familjer af samma släkte få ha sitt jaktområde hvar för sig utan konkurrens om födan, detta befordrar trefnaden.