Man har påstått det vara bäst att fästa upp hålkarna med flustret vändt åt sydost och jag har städse om möjligt vid upphängning på träd följt detta råd, ty då skiner solen under större delen af dagen icke in i hålken och värmer mindre därinne; det bör dock äfven undvikas att den i trakten förhärskande vinden blåser rätt in genom flustret. Placeringen måste mycket bli beroende af lokalen, och har jag utan men haft flustret vändt åt alla väderstreck. Lika orätt som det är att fästa hålken vid en lång sviktande stång, blir det ock att hänga den i solbaddet på direkt mot söder eller sydväst vettande vägg, den bör då åtminstone sitta i skuggan uppe under taket.
Man gör bäst uti att uppsätta hålkarna under sommarens lopp, ty då vänja sig de fåglar, som finnas i närheten, vid att se och undersöka dem samt veta hvar de finnas, då de på våren återvända. Förbistrykande fåglar finna skydd där under höst och vinter, och så tidigt på våren som det är nödigt tänker den, som endast sommartiden vistas på landet, sällan på småfåglarna. För de hos oss vanliga hålbyggarne kunna hålkarna uppfästas enligt följande erfarenhetsrön:
Alla hos oss förekommande mesar, talgmesen (Parus major), kärrmesen (P. fruticeti), blåmesen (P. coeruleus), granmesen (P. ater) och tofsmesen (P. cristatus) bygga gärna i hålkar. De föredraga trädgårdar med omväxlande träd och buskar och skogstrakter med blandad barr- och löfskog, men vänja sig äfven vid andra omgifningar, om sådana, som passa dem, finnas i omedelbar närhet af bebodda ställen, dock komma de icke intill städer. Talgmesen och kärrmesen äro hos oss ganska allmänna, de andra arterna äro sällsyntare och bosätta sig helst i blandad skog fjärran från människoboningar.
För alla mesar är det ändamålsenligt att hänga upp hålkar af storlek A, 1 à 3 meter högt från marken, (ty denna fågel bor icke gärna högre) i träd eller på en af löfverk dold säker påle i trädgård, vid väg eller i närheten af mindre, öppna ställen, där träd och buskar finnas nära intill, ty mesen tycker om en undanskymd plats för boet och kvistar att sitta på inom kort afstånd därifrån. Jag har här med framgång fäst upp hålkar åt dem i nedtill tätvuxna albuskar på en meters höjd ifrån marken, ehuru läget är på nordvästra sidan af en med skog beväxt bergsluttning. Hålkarna böra dock vara placerade minst 30 steg från hvarandra.
Hålken anbringas bäst i framåtlutande ställning under en lagom högt stående gren af ett stadigt träd, som står på ett fredligt och undangömdt ställe, och äfven på väggar af lider eller uthus bör man åt dessa fåglar anbringa hålken i sådan ställning. Talgmesarna bli på ett fredligt ställe, där ingen katt hålles, snart hemvana och tama, de komma då in i verandor och rum för att jaga flugor och söka smulor eller hälsa på i smörfatet, om det står obevakadt på frukostbordet, liksom här har skett. Gran- och tofsmeser hålla sig hellre i skogen, de bli icke så lätt vana vid odlade ställen, hvarför hålkar för dem bäst anbringas i skogskanten. Alla mesar förstöra maskar och puppor på träd och buskar och böra hyllas för den nytta de göra.
Det som sagts om mesars bosättning gäller äfven för en liten nätt och nyttig fågel, som på vårsommaren låter höra sin enkla sång. Det är den s.k. svart ock hvita flugsnapparen (Muscicapa atricapilla). Denna fågel häckar uti hålkar af storlek A, dock böra de fästas något högre, vid 3 till 5 m höjd. Den infinner sig i trädgårdar och parker nära intill byggnader och är icke skygg, dock har jag icke sett honom bygga i vid väggar fästade hålkar, ehuru jag flere somrar haft honom i hålkar på träd inom tjugu steg från mitt fönster. Hålken hänger bäst under skydd af de nedra kvistarna af en björk eller annat löfträd i närheten till en öppen plats eller gräsplan och uti skogskanten.
Samma ställen och förhållanden passa för den mycket allmänna rödstjärten (Erithacus phoenicurus) och dennes nära anförvant E. titis. Den förre bor gärna både i hålkarna A och C, dock föredrager den senare formen C, som är mera öppen. Åt rödstjärten anbringas hålken 2 till 6 meter högt på stammen af fristående träd eller vid skogskanten och i närheten af vägar, men äfven under taken af uthus och lider. Användes hålken A åt honom, gör man bäst uti att antingen betydligt förstora flustret eller taga bort öfra tredjedelen af framväggen. Denna fågel är föga skygg och trifves i närheten af bebodda hus, där han, om inga lämpligare ställen bjudas, bygger sitt bo på någon stockända eller sims uti verandor och öppna förstugor eller i lider, där så stor hylla eller afsats finnes att redet rymmes därpå. Man kan öppna en glugg eller taga en ruta ur ett vindsfönster, så går han dit in, och finner han stället fredligt och lämpligt, så bygger han där, helst om man för ändamålet på väggen eller på en stock spikar upp en handstor brädbit försedd med kant så hög som ett finger är tjockt. Jag har träffat på denna fågels bo uti lufthålet i badstuväggen och i vedtrafven i skogen, ty alla gömmor måste duga, då inga naturliga hål finnas.
För E. titis anbringas hålken C 1 1/2 till 3 m högt på stammen af ett af buskar något undangömdt träd i trädgård och park, ty denna fågel smyger gärna i buskar och utefter marken. Äfven han trifves nära människoboningar och bygger på egendomliga ställen, blott kattor, råttor och möss hållas på afstånd, liksom skator och nötskrikor. Att alla dessa skadedjur plundrat dessa fåglars bo har jag antingen själf sett eller haft tydliga bevis på.
Staren (Sturnus vulgaris) är ingen kinkig fågel och har af bostadsbristen redan längesedan tvingats att bosätta sig i hålkar, där sådana funnits; han är således van därvid och hålkarna B kunna bjudas åt honom nästan på hvilken plats som helst, fristående på en påle ute på fältet eller i skogen, ty han söker oftast sin föda på stort afstånd från boet. Han föredrager dock hålkar satta på något afstånd från bebodda hus, och böra de hänga minst 6 m öfver marken fritt på stammen af höga träd eller uti toppen däraf, dock ej så att de svikta starkt. Staren tycker om vidsträckt utsikt från boet och solsken både morgon och afton, ty den tiden på vårdagen sitter han högt i närheten och sjunger sin flöjtande melodi.
Denna fågels hålk behöfver man icke årligen rengöra, om ungarna ordentligt flugit ut, ty följande vår skaffa de själfva bort det onödiga af det gamla redet och hålla rent i hålken. Flere på hvarandra följande år har jag sett starar bygga i samma hålk och därefter funnit den ren; de äro äfven goda kamrater som tåla grannar i hålkar, fästade i samma träd.