Även herr Gellin trädde nu in under rättens lövsirade tak. Hans feta ansikte blossade, och ögonlocken med de långa mörka fransarna klippte oroligt.
— Är det så, sade han, så ska jag ha mitt ord med i laget. Det vet jag nog, att det är mig, hennes nåd klagar på. Men nu vill jag veta, vad hon egentligen har emot mig?
Hennes nåd drog åt sig sin silkeskjol, som av nötning och ålder var tunn som ett flor och på sina ställen ännu tunnare. Hon var ofantligt lång och smal och svart, hennes huvud var alltför litet både i förhållande till den långa gråa veckiga halsen och den stora raka, skarpa näsan. Hon var i ett tillstånd av utomordentlig vrede eller snarare förtvivlan. Lotten betraktade oxhandlaren med smäktande blickar och gjorde alls ingen hemlighet av sina känslor för hans feta person. Hennes nåd kände fuller väl, att hon stod ensam mot alla, ett föremål för löje och förakt. Men hon gick till anfall med ett beundransvärt raseri, och hennes stämma var stark som en tranas. Hon skrek:
— Oxfösare! Oxfösare! Dräng, som vallat mina kreatur och sprättat min salig mans gödsel! Han var nämligen dräng, min fru, dräng på Herrlestorp då salig kammarjunkaren levde. Jag är fattig och Gud vet nog, vem som ruinerat mig. Men hellre än att giva min dotter åt en sådan, grov, okunnig, plump, tarvlig luns, hellre såg jag henne svälta ihjäl.
Nu ropade Sundin.
— Det här ska du inte tåla, bror Gellin. Den där gumman är alltför struntförnäm. Sanningen att säga så har hon länge varit en förargelse för hela socken. Vi, som gubevars inte äro välborna, oss behandlar hon som riktiga bassar. Nej, var inte blyg, Gellin. Det är fler än du, som ha en gås oplockad med gumman.
Och det såg verkligen ut som om raslingarna, hur dåliga betalare de än eljest voro, skulle vilja göra upp räkningen för gammal ost. De började trängas kring gumman begagnande den finten att skämtsamt skuffa varandra, varvid den skuffade kom att ge gumman en ofrivillig knuff åtföljd av ödmjuka bugningar och nya ofrivilliga knuffar. Men Gellin sträckte ut sina väldiga trädstamstjocka armar och trängde orostiftarna åt sidan.
— Låt henne vara. Elaka gummor ska det alltid finnas, och den här är väl inte värre än andra.
Han vände sig därpå till hennes nåd och sade med en viss sorgsen ödmjukhet:
— Det är sant, att jag är oxfösare, som man säger. Och nog har jag tjänat dräng på Herrlestorp och till på köpet fått stryk av salig kammarjunkaren. Men jag har i alla fall lärt mig, vad som passar sig. Jag kan dansa pas de deux, om det gäller. Och när jag for till Herrlestorp härförleden för att fria, hade jag blå frack och gula byxor och grön väst och vita handskar. Att de djäklarna sprack är inte mitt fel utan den satans buntmakarens. Och att hennes nåd kom på mig med att pussa Lotten i förstugan —