— Det är inte sant! ropade hennes nåd. Han ljuger. Han antastade min dotter, det gjorde han den lurken. Men jag skulle tro att jag lärde honom goda seder —
Herr Gellin gned förlägen sin kind, som verkligen bar spår av misshandel. Anton Sundin, som med grämelse bevittnade sin dibroders och bordskamrats nederlag, ställde sig vid hans sida. De båda herrarna, som var för sig mätte tre modiga alnar kring midjan togo sig präktigt ut bland dessa spinkiga ungdomar.
— Min nådiga fru Barbro, utropade herr Sundin och riktade med knuten näve ett väldigt slag mot sitt bröst. Skall Frötjärn vara ett bo för kuttrande turturduvor eller ett ugglenäste? Ska våra ömma fraser överröstas av den där gummans kraxande? Gellin är timid som en liten flicka. Men kyssen, som han gick miste om på Herrlestorp, den ska han få på Frötjärn och det mitt för nästan på hennes nåd. Pojkar och flickor, jag uppmanar er inte att bruka våld. Men ställ er så att gumman inte kan klösa de här turturduvorna. Se så, bror Gellin, se så, lilla Lotten! En kyss inför prästen är lika god som trolovning i kyrkan.
Nu omgavs hennes nåd av bugande ynglingar och nigande flickor, som under ständigt upprepade hövlighetsbetygelser drevo henne steg för steg utför hällens sluttning. Emellertid grepos de båda älskande av sådan blyghet, att de sprungo åt var sitt håll. Men Sundin fattade ett stadigt tag i sin dibroders axlar och Brita Billman fångade Lotten, slog armarna kring hennes liv och släpade henne fram till den förlägne älskaren. Och prästen i Raslinge gnuggade sina händer och räknade redan i tankarna den summa, som vigseln, och bröllopskväde borde inbringa. Ja, han började redan hamra och fila på ett ode, lämpligt att läsas vid den förstföddes vagga.
Då ropade hennes nåd:
— Bergmästarinnan! I all min fattigdom har jag uppfostrat mina döttrar efter deras stånd och min salig mans föreskrifter. Jag har svultit mig till skinn och ben för att giva mina döttrar en uppfostran, som anstår välborna människor. Nu stjäl ni, fru Barbro, ni stjäl lika bra som er man bergmästaren —
Barbro reste sig med någon möda och lämnade högsätet. Leken upphörde för ett ögonblick, men när Barbro befallde ungdomarna att släppa fram hennes nåd, vägrade de. Pojkarna ropade:
— Vi ha allesammans friat till Lotten eller till Eva eller till båda. Och ha vi inte friat, så ha vi åtminstone bjudit dem till dans. Eller vi ha bjudit dem att ro med oss på sjön eller att rida med oss på vägarna eller vandra med oss i skogen. Och alltid var gumman för stursk, alltid gav hon oss skam, alltid höll hon dem innestängda, fast det är de vackraste flickorna i socken. Nu skall hon näpsas.
Barbro ropade:
— Hör hit, mina trogna! Ekmarck, Schager, Fielding! Kör bort de där tokarna, vräk dem ned från hällen.