Hon tog hennes nåd vid handen och förde henne fram till Lotten, som ångerfull gömde sig bakom kära mor. Barbro tog åter plats i högsätet. Hon sade:
— Det vore i sanning kortsynt att förneka hennes nåd rätten över döttrarna. Har inte hennes nåd förlorat allt utom sin välborenhet? Och har hon inte offrat allt för att åt sina döttrar bibehålla denna skatt?
— Det hörs, svarade hennes nåd, att fru Barbro själv tillhör en god familj, fast hon funnit det lämpligt att gifta sig med en ofrälse. Herr Rygells ofantliga rikedomar kan ju också ursäkta mycket. För resten känner jag rätt väl till släkten Backe och min salig farmor räknade kusinskap med en viss ryttmästare Backe på Västgöta kavalleri. Jag anhåller därför att få kalla min nådiga kusin.
Barbro steg upp och neg. Därpå sade hon:
— Kusin bör i alla fall betänka, att den här hederlige Gellin är ett gott parti för Lotten. En oxfösare i våra dagar har lika lätt för att köpa Herrlestorp som salig kammarjunkaren för att sälja.
— Kusin, svarade hennes nåd, gör mig säkert inte den oförrätten att tro mig fal för pengar. Jag gick i åtta år och väntade på att några förmögna släktingar, vilkas namn jag behåller för mig själv, skulle sända mig den penningsumma, som skulle ha räddat Herrlestorp. Det var en summa som inte betydde särdeles mycket för mina släktingar, men vad den betydde för mig, kan kusin tänka sig. Jag var verkligen så ivrig att jag varenda dag i ur och skur gick ända till Raslinge vägskäl för att hämta postväskan. Men det kom inga pengar, kusin, och så småningom upphörde jag att vänta. Jag har sedan funnit, att fattigdomen inte är så svår, om man bara håller fast vid, att man är vad man är. Det vill säga en smula bättre än förste bäste, som råkat ha pengar till ett par lackskor.
Härvid pekade hennes nåd på herr Gellin som verkligen och till sin egen plåga sprättade omkring i ett par lackskor. Oxhandlaren förstod anspelningen och som lackskorna till på köpet klämde honom gruvligt, förlorade han alldeles tålamodet.
— Det är sant, sade han, att jag gärna ville gifta mig med Lotten Schager och det mest för hennes egen skull, eftersom hon är en fattig flicka. Men inte har jag tid att tvista med gumman. På Ånsta har jag åttio par oxar, trettio kor och mer än två hundra ungnöt, som ska söderut. I tre veckors tid har jag stallfodrat hela driften bara i väntan på att den där nippertippan skulle säga ja och gumman amen. Men nu gitter jag inte vänta längre. Det kostar för mycket, och folk gör narr av mig både här och nere i Östergötland.
— Herr Gellin, sade Barbro, ni skryter verkligen som en tölp med edra rikedomar. Jag tror att jag måste giva kusin rätt. Kom närmare, herr Gellin, så att jag får läxa upp er.
Oxhandlaren trädde in under lövtaket, ovillig och trumpen. Barbro sade: