— Jag trodde, att Barbro hade andra avsikter.

Hon skakade på huvudet. Bergmästaren gick fram till henne och strök henne lätt över armen.

— Då tror jag, att det kan bli gott igen på Frötjärn. Och att vi båda kan leva lyckligt.

Hon svarade:

— Jag kan inte leva —

Hon pressade armarna mot bröstet.

— Bergmästarn ska veta, att snart är det olidligt. Det är ljust nu. Låt mig gå ut i trädgården.

Nu förflöt en timme, som säkerligen skulle ha blivit Barbro alltför lång, om inte herr Karl Hamrin kommit henne till hjälp. Hon fann honom sittande hopkrupen och frusen på Gert Bourmaisters stol. Han berättade, att han i mörkret icke kunnat finna sin båt och därför stannat hela natten i trädgården. Barbro ställde en stol bredvid honom och satte sig. Men strax därpå bad hon, att de måtte byta stolar.

Hamrin sade:

— Jag har suttit här och tänkt på en sak, fru Barbro. Jag har suttit och tänkt på, att ingen frågade mig, vem jag håller av. Nej, det är så, att alla människor betrakta mig, som om jag redan vore död. Min hustru syr sig svart, och till och med på småkläderna fäster hon svarta rosetter. Det grämer mig mest.