Hon strök honom över handen. Men hon hade ingenting att säga, och hennes tankar voro långt därifrån.
Hamrin fortsatte:
— Och ändå kan ingen människa hålla av någon så, som jag håller av honom. Det är väl därför, att jag aldrig får se honom. Jag får aldrig se honom, Barbro. Det dröjer ännu fyra månader, innan han kommer. Och jag har inte två månader kvar. Kanske inte en.
Barbro sade:
— Vem talar kusin om?
— Säg det kusin! Jag talar om honom, som jag väntat på i åtta år. Och då det var midsommar och varmt, och då jag trodde att jag ännu hade ett helt år kvar, då berättade min hustru, att han snart skulle komma. Nu vet jag, att jag aldrig får se honom.
Barbro grep honom hårt i armen.
— Kusin! sade hon häftigt. Det är underligt, men jag tycker nu, att det just är över detta jag grubblat hela natten. Ja, ja, ja. Det sista han sade mig. Jag tystade honom. Jag visste ju, att det för mig inte fanns något medel. Men låt mig nu tänka. Och skynda inte på mig. Jag är så trött. Men jag kan ännu tänka.
Och denna timme förflöt ganska snabbt allenast därför, att Barbro Backe sökte ett medel att lindra en annans plåga. Solen stod redan ett stycke över Vesslans smala hjässa, lyste över Hoby, lyste över Falla, över Bånga, över den vita kyrkan vid Raslingeviken, över hela sjön Kroken, dess mörka skogar, dess grå hällar och gnistrande skära skrevor, dess gulnande fält och gröna ängar.