— Det sägs, kära kusin, att allt kan övervinnas, allt utom döden. Låt oss nu se, om döden är oövervinnlig.
Men tag min arm. Jag vill hjälpa kusin att skjuta ut båten, ty tiden är knapp, och det gäller för kusin att så snart som möjligt skrida till verket.
De gingo ned till stranden. Karl Hamrin steg i båten, Barbro satte sig på relingen. Hon sade:
— Hör nu på, kusin. Det går inte an, att låta tankarna jaga efter drömmar bittra eller glada. Detta är döden och ingenting annat är döden: att tanken ohjälpligen förirrar sig i intet. Den som vill leva, skall binda sin tanke vid närmaste föremål.
Och hör nu på. Han, som skall komma, då kusin är död — vad behöver han först och främst? Behöver han inte en vagga? Nåväl. Är inte kusin den skickligaste svarvare och finsnickare vid Kroken. Sätt svarvstolen i gång, kusin! Spara inte på grannlåten, det förnöjer en unge att ligga och stirra på sniderier. Måla den i granna färger, måla den med män och kvinnor och skriv i en rad runt vaggan: Denna vagga förfärdigade Karl Hamrin åt sin käre son. Men det är långt ifrån nog. Tag vara på tiden. En snurra måste svarvas, en häst eller två, en piska ska bindas. Och nu kommer annat — ett svärd, en pilbössa. Ack, de växa så fort. En käpp med snidat huvud för herr gymnasisten. Och sist och bäst en slända, en sådan vacker slända, som gossarna ge sina flickor. Nu minns jag inte mer. Min tid är också kort. Men ro nu till Frösevi. Kusin har så visst funnit på hundrade andra ting innan båten landar.
Hamrin nickade. Hon hjälpte honom att skjuta ut. Hon såg, hur ivrigt han grep kring årorna.
Hon gick hastigt och utan att vackla uppför trädgårdsgången, över terrassen, över gårdsplanen och ett stycke in i allén. Då såg hon dem komma. Det var Stenbyfolket. Hon kände igen Lillgårdsflickans rutiga granna schalett. Gubben Wendt, jägmästaren, gick något före de andra. Han stannade hos Barbro och sade:
— Det är Gert Bourmaister.
Barbro nickade.
Wendt sade: