— Han ryckte bössan ifrån mig i går kväll. Då i tumultet. Han sade, att han skulle driva undan kreaturen, som trängdes kring vagnen. Men det var ett sådant buller. Ingen hörde skottet. Ingen vet, hur det gick till.
— Jag vet, sade Barbro. Bär honom upp på mitt rum.
Men Wendt skakade på huvudet. De kunde inte bära honom upp på Barbros rum, hon kunde inte få se honom. Han var så illa tilltygad.
— Bär honom upp på mitt rum och lägg honom på min säng.
Barbro stannade hela förmiddagen ensam hos Gert Bourmaister. Bergmästaren satt på stora stentrappan och vaktade porten. Han var grå som stenen.
Vid middagstid kom folket från högmässan. Bergmästaren tillät ingen, icke ens prästen att stiga in till den döde. Men raslingarna dröjde på gårdsplanen.
Strax efter klockan fyra kom Barbro ut till dem. Hon stannade i porten stödjande sig mot sandstenspelaren. De betraktade henne en lång stund under tystnad. Hon var blek som en vit blomma i skymningen.
Plötsligt ropade de alla på en gång:
— Barbro! Barbro!