Hans grep honom i armen, icke särdeles hårt men med ett grepp, som föreföll gubben olösligt. Han sa:
Husbond kommer icke hem.
Åter stod de en stund tysta. Gruber gjorde icke något försök att slippa lös. Hans tankar blevo hastigt klara och besinningsfulla. Han insåg att han med våld eller hot ingenting förmådde. Han började tala med en bildad mans tonfall och ordval, någonting som han eljest för länge sen lagt bort.
Min käre gosse, sade han, du har tydligen missförstått mig grundligt. Du borde ju ändå känna mitt humör och veta, att jag pratar i vädret, då gallan sätter åt mig. Jag har aldrig ett ögonblick tänkt rygga mitt ord. Vad har jag gjort, eftersom du misstror mig? Tänker du kanske på den där historien med Grädel? Jag svär vid allt vad heligt är—
Han tvärtystnade; greppet kring hans arm hade plötsligt hårdnat till och lät honom förstå, att han råkat in på en farlig väg. Efter ett ögonblick fortsatte han, resonerande, lugnt, klart, kallt:
Nå. Låt vara att du misstror mig. Det kan jag förstå. Du misstror mig, jag misstror dig, du misstror mig, det brukar så vara. Och det skadar inte, det är nödvändigt här i livet att gå omkring med en viss portion misstro i västfickan. Men det finns ju lag och rätt. Jag kan låta inregistrera testamentet. Eller ännu bättre! Jag kan i morgon dag sätta upp ett gåvobrev. Jag skall skriva konceptet, så snart jag kommit hem—
Hans upprepade entonigt:
Husbond kommer inte hem.
De tego.
Plötsligt sjönk gubben ihop och Hans måste slå armen kring hans liv. Med huvudet slappt vilande mot drängens bröst, viskade herr Gruber: