Min käre gosse, jag försäkrar dig! Jag talar i ditt eget intresse. Du får i alla händelser ingen glädje av det. Betänk! Så snart man fått veta—du kommer i fängelse—
Han svarade:
Jag har tänkt ut det så, att ingen ska få veta något.
Han bar den halvt medvetslöse gubben bort mot luckan. Ännu engång började herr Gruber viska:
Min käre gosse, jag begriper inte—varför tror du mig inte på mitt ord? Jag förstår alltsammans. Vi måste tro varandra. Det är nödvändigt. Så snart jag kommit hem, ska jag visa dig—hur orätt du har—
Hans upprepade:
Husbond kommer inte hem.
* * * * *
Samma afton var Hans Hinz synlig på en gård söder om byn. Han hade ett obetydligt ärende och avlägsnade sig efter några minuter. Vid elvatiden knackade han på hos den kvinna, vars hönshus han stöttat, och bad att få stanna där över natten. Han berättade varifrån han kom och sade att han redan i gryningen skulle fortsätta upp till kvarnen. Både kvinnan och mannen räknades numera bland hans anhängare. De kunde icke nog fröjda sig åt den ära, han gjorde deras hus, och hustrun ville bädda åt honom i storstugan, men gästen föredrog att ligga hos de andra i köket. I dagbräckningen avlägsnade han sig.
När fru Maturin och hennes vänner, i allo ett sjuttiotal, drogo upp mot skogen, mötte de honom på väg nedåt byn. Han berättade, att han vid sin hemkomst tidigt om morgonen funnit gubben Gruber liggande död vid kvarnkammarstegens fot. Antagligen hade gubben sökt honom i kvarnen, och då han icke funnit honom, klättrat uppför stegen, på återvägen hade han i mörkret trampat fel, störtat ned genom luckan och brutit nacken. Den bestörta skaran följde honom upp till kvarnen, där de funno herr Gruber i det läge och den ställning, drängen beskrivit.