Men redan samma afton häktades mjölnardrängen. Hans Hinz Faber som skäligen misstänkt att hava vållat sin husbondes död. Visserligen kunde han prestera ett sorts alibi, men då Gruber bevisligen lämnat byn redan vid sextiden och då Faber anlänt till den omtalade gården först efter klockan tio, syntes detta alibi skäligen svagt. Vem som lett myndigheternas uppmärksamhet på det misstänkta, fallet, förblev hemligt, men ryktet utpekade Henrik, Grädels man. Grädel själv skulle ha sänt honom i ett ärende till kvarnen, dit han anlänt vid åttatiden. Han hade funnit dörren reglad, men kvarnverket hade varit i gång. Och då han för att vila och fundera slagit sig ned på bänken hade han satt sig på någonting mjukt, som visade sig vara Hans Hinz' mössa. Eftersom drängen icke hade flera mössor än denna och eftersom han säkerligen ej vandrat barhuvad halvmilen ned till bondgården, hade han sannolikt befunnit sig i kvarnen och sålunda i varje fall träffat sin husbonde före dennes död, ett sakförhållande, som han dock envist förnekade.

* * * * *

Fabers rättegångsbiträde hette Schüler, en kunnig och skicklig jurist men ständigt förföljd av en besynnerlig otur. Ett kvickhuvud hade döpt honom till "den förlorande partens advokat" och tack vare detta bedrövliga renommé fick han vanligen nöja sig med mer eller mindre tvetydiga uppdrag. I fallet Faber tycks han ha vädrat möjligheten till en "stor" rättegång. Saken föreföll visserligen enkel. De för den anklagade graverande omständigheterna voro överväldigande och mot dem kunde han endast uppställa ett mycket svagt alibi. Men herr Schüler hade vid ett besök i byn gjort en bekantskap, som ingivit honom vissa förhoppningar om att kunna slå ett stort slag—han hade lärt känna fru Maturin.

Herr Schülers taktik gick ut på att framställa Faber som en folkledare och ett offer för kyrkliga intriger. Tyvärr stämde den anklagades uppträdande inför rätten illa överens med denna bild. Faber hyste en fast förtröstan till sitt alibi. Indicierna hopade sig, men han trodde sig kunna parera dem med de lättsinnigaste lögner. Han tycktes uppfatta förhören som ett spännande spel och var tydligen stolt över att sitta inne med den avgörande trumfen: sanningen. Han bemötte åklagare och vittnen medlidsamt, ironiskt, överlägset. Och han som tillförne sällan eller aldrig skrattat eller ens smålett, kunde nu brista i gapskratt vid någon fråga, som syntes honom särskilt dum och meningslös.

Ni tro mig ju inte i alla fall! skrek han. Men det är nödvändigt att vi människor tro varandra. Det är det enda nödvändiga. Ni pratar alldeles för mycket! Man fångar inte sanningen som man fångar en ekorre genom att ställa sig under trädet och smacka!

Trots domarens tillrättavisningar upprepade han gång på gång dylika fraser med ohöljd ironi i min och tonfall. Åhörarna voro därför till en början ganska ense i sina omdömen om den anklagade: han var en typisk förbrytarnatur och en lögnare av födseln. Sanningen att säga gjorde han ett allt annat än angenämt intryck. Den vackre bypojken hade i fängelset hastigt förändrats och ingalunda till sin fördel. Den rikliga fängelsekosten i förening med det ovana stillasittandet hade kommit både kropp och ansikte att svälla upp till blekfet pussighet. De förut väderbrynta kinderna voro nu mjölvita och mot denna sjukliga blekhet stack ögonbrynens breda, svarta rand av på ett sätt, som gjorde ett hotfullt, brutalt, obehagligt intryck. Därtill kom att hans uppträdande för varje ny rättegångsdag blev alltmera egenkärt och övermodigt. Den ståtliga och praktfulla domsalen med dess ständigt tätt besatta åhörarbänkar gav honom en högst överdriven föreställning om hans egen betydelse. Särskilt roade det honom att vara föremål för så många rikt utstyrda damers uppmärksamhet. Kvinnorna äro sig överallt lika, tänkte han. Hade jag varit mjölnare i staden, så skulle, de där fina damerna ha suttit uppradade på mina mjölsäckar.

Första rättegångsdagen inträffade ingenting anmärkningsvärt undantagandes att herr Schüler sökte jäva åklagarens huvudvittne, bonden Henrik; Grädels man. Vittnet hade länge visat den anklagade uppenbar ovänskap, förorsakad av svartsjuka. Då han emellertid ej mäktade styrka sitt påstående—den anklagade själv utbrast i förargad och myndig ton: Det är lögn! Henrik har aldrig haft orsak till svartsjuka—avslog rätten hans begäran. Åklagarens seger visade sig dock följande rättegångsdag som ett nederlag. Vittnet Henrik svävade betänkligt på målet. Då utropade herr Schüler:

Unge man, inför rätten kan ni tala tryggt. Hit sträcker sig inte svartrockarnas inflytande.

Högeligen förargad genmälte åklagaren att han icke ämnade tåla, att försvarsadvokaten framställde alla misshagliga vittnen såsom varande tubbade och skrämda av prästerna. För att mota denna tadelvärda taktik skulle han inkalla byns kyrkoherde som vittne. Herr Schüler svarade patetiskt:

Jag skulle ha kommit min ärade kollega i förväg härutinnan, ifall jag icke nyligen underrättats om att kyrkoherden för en vecka sedan slutade sin jordiska vandring. Han står nu inför en domare, som ser klarare än vi i denna sak.