Den oväntade nyheten från byn och advokatens patetiska tonfall rörde Hansi; hans ögon tårades och några sparsamma droppar runno utför kinderna. Den påpasslige herr Schüler vände sig till sin klient och yttrade högt:
Jag har hållit det hemligt för er, min käre vän. Han var er fiende men jag visste, att ni skulle bli bedrövad.
Den lilla episoden och advokatens medlidsamma ord verkade på åhörarna till den anklagades förmån. Och det därefter följande korsförhöret med vittnet Henrik gav dem en alldeles ny syn på saken. Henrik förnekade, att kvarnen varit i gång den ödesdigra aftonen, och vad mössan på bänken beträffade, så kunde den likaväl ha tillhört herr Gruber som Faber. Vidare sade han sig icke känna till någon oenighet mellan husbonde och dräng; tvärtom hade han hört herr Gruber lovorda Faber.
Förbryllad av sitt huvudvittnes beteende vände sig åklagaren till rätten med anhållan om att vittnet måtte hänvisas till sin själasörjare i och för en tydligen nödvändig undervisning om vittnesedens betydelse. Herr Schüler insköt:
Åklagaren vill kanske jäva sitt eget vittne? Gärna för mig om han blott vidgår, att det är just på detta vittnes utsago, han byggt sin anklagelse. Personligen har jag efter detta fått en vida högre tanke om vittnets karaktär och sanningskärlek. Han står för mig som en man, hos vilken sanningskärleken segrat över futtiga hänsyn—
Denna vackra harang avbröts av ett skallande skratt. Hela församlingen ryckte till och vände sig mot den anklagade. Det var verkligen han, som skrattade och skrattade för full hals. Bestörtningen blev stor, förargelsen större. Herr Schüler motade båda med ett raskt ingripande. Han sa:
Jag har redan förut velat påpeka en omständighet, som vållat mig stora bekymmer. Min klients fysiska och framför allt psykiska hälsa har den sista tiden betänkligt försvagats. Fängelseluftens deprimerande inverkan har ruinerat även dessa robusta nerver—
Förhandlingarna avbrötos, den anklagade återfördes till sin cell, fängelseläkaren tillkallades. Han fann inga som helst symtom av någon nervsjukdom. Tillfrågad varför han brustit i skratt svarade Faber:
Kan man göra annat? Jag vet inte, vem som ljuger värst min advokat eller den andre!
Minnet av advokaternas ordstrid kom honom åter att brista i skratt, men denna gång kulminerade skrattet i ett våldsamt hostanfall. Han strök sig med handen över mun och visade läkaren en blodblandad upphostning. En undersökning med stetoskopet gav vid handen, att den ena lungan var rätt hårt angripen. Mikroskopet visade närvaron av tuberkler i upphostningen. Faber överfördes till fängelsets sjukavdelning. Hans tillstånd var dock icke sådant att man behövde göra något uppskov i förhandlingarna.