Så stod saken, då herr Schüler förde bykvinnorna i elden. I trots av att de gåvo sina uppgifter i så likalydande vändningar, att åklagaren föraktfullt talade om "herr Schülers formulär", blevo dessa förhör ej enformiga. Var och en gav sin berättelse ett särdrag, betecknande för vittnets karaktär, omständigheter och behov. En kvinna hade hoppats, att Faber skulle utrota superiet i byn; en annan att han skulle taga sig an de misshandlade kvinnornas sak; en tredje hade hoppats bli botad för ett årslångt lidande; en fjärde hade sökt och vördat honom på grund av hans djupa insikter i naturens skilda riken. De flesta sade sig dock av Faber vänta ett klarare gudsord än vad kyrkan skänkte. Så hade var och en hängt sina särskilda önskningar på honom och smyckat honom med egenskaper och förmågor alltefter eget behov. Hans Hinz lyssnade till lovsången med synbart behag.
Och än engång brast han i skratt, men nu drunknade hans skratt i hela församlingens. En flicka, vars förstånd tydligen ej hörde till de skarpaste, hade i svärmiska ordalag prisat Hansi såsom den, vilken kunde göra envar lycklig och i all synnerhet kvinnorna. För att göra slut på hennes tvetydiga svammel, frågade herr Schüler kort och torrt, om hon trodde Faber vara i stånd att slå ihjäl en människa, vartill flickan i förnärmad ton genmälte:
Å bevars! Ett dussin om det kniper!
Hennes stolthet över hjältens kroppskrafter och hennes okänslighet för frågans moraliska betydelse framkallade en stormande munterhet. Domaren hotade att låta utrymma salen och då lugnet återställts, kallade herr Schüler fram sitt huvudvittne: fru Maturin.
* * * * *
Hon stod vid vittnesskranket och höll sig krampaktigt fast vid dess spjälor. Redan hennes röst och tonfall, då hon avlade eden, lät församlingen ana att det här var fråga om ett viktigt vittnesmål. Domaren gjorde några inledande frågor, som fingo knappt hörbara svar. Vänd till honom yttrade nu herr Schüler:
Jag önskar veta, var vittnet uppehöll sig den ödesdigra dagen mellan klockan fem och halv tio eftermiddagen.
Domaren upprepade frågan, fru Maturin svarade lågmält men fullt tydligt:
I mitt hem.
Var ni ensam? frågade herr Schüler. Fru Maturin kröp ihop och drog schalen tätare omkring sig. Domaren upprepade frågan; hon svarade:
Min man hade farit till staden.