Strax efteråt. En kvart kanske.
Visste han på förhand, att er man skulle lämna gården?
Ja.
Herr Schüler gav svaret tid att verka; därpå vände han sig till domaren och yttrade:
Först för tre dagar sedan infann sig vittnet i min bostad och avlade denna bekännelse. Då jag förebrådde henne, att hon så länge förtegat en omständighet av avgörande betydelse, svarade hon att hon i det längsta velat skona sin man. Jag önskar nu få bekräftat, att det var denna finkänslighet eller fruktan, som vållade hennes förtegenhet.
Domaren behövde några minuter för att formulera den kinkiga frågan. Redan innan den framställts fick den ett slags svar: en ljudlig, stönande suck. Domaren vände sig förargad mot åhörarna, men den tillämnade förebråelsen stannade på tungan. Fridstöraren, som satt på främsta åhörarbänken, var en stor, kutryggig gammal bonde med slätrakat rödlätt ansikte, fru Maturins man. Han höll de knutna nävarna hårt pressade mot munnen, som om han velat hejda än flera suckar. Domaren vände sig åter till vittnet.
Hade ni någon giltig orsak förmoda, att den anklagades besök i ert hem skulle vålla er man vrede eller sorg?
Fru Maturin svarade med naiv uppriktighet:
Det är klart; det förstår man.
En spjuver bland åhörarna ropade: Tacka tusan för det! Han fördes genast ut ur salen men hans dumma skämt väckte varken löje eller ens någon uppmärksamhet. Spänningen var alltför stark. Domaren fortfor: