Ja, min kära vän, jag har gjort mitt bästa och jag hoppas att vi skola lyckas. Men människan spår och Gud rår, som man plär säga. Åklagaren har ännu tre vittnen ohörda. De två bekymra mig inte stort. Den tredje är den där bonden Henriks hustru Grädel. Måtte hon inte ställa till med någon olycka.
Grädel! utbrast Hans Hinz och höjde ögonbrynen ända till hårfästet.
Efter en stund sade han, lugnt och trohjärtat:
Hon blir inte farlig. Hon vet ingenting.
Nej, vad skulle hon också veta? mumlade herr Schüler en smula förlägen.
Och han fortsatte:
Men kvinnor äro i vissa fall mycket dåliga och opålitliga vittnen. De veta vad de önskar veta. De veta med hjärtat så att säga. Frågan är nu, om hennes hjärta är stämt till din fördel eller motsatsen. På det kan mycket bero.
Faber vände honom ovilligt ryggen, och då herr Schüler fullföljde sina bekymmersamma funderingar, avbröt han honom barskt.
Prata inga dumheter! Grädel! Det är någonting helt annat. För resten vet hon ingenting. Tig med sånt där!
Införd i rättegångssalen bugade han först som vanligt för domaren men vände sig därpå mot de till trängsel fyllda åhörarbänkarna och hälsade helt sirligt med upprepade bugningar. Då började några damer vifta med sina näsdukar, andra kastade slängkyssar och åter andra klappade i händerna. Den förgrymmade domaren hotade att låta utrymma salen, varvid Faber förebrående utbrast:
Herr domare! Det är ju sista gången!
Som straff för sitt oskickliga uppträdande fråntogs han rätten att sitta under förhandlingarna. Faber bugade och sade allvarligt: