Alldeles riktigt, i dag bör jag stå.
Förhandlingarna började. Skogsfogdens och skolmästarens vittnesbörd gingo, som herr Schüler förmodat, ut på att visa, vilket inflytande den anklagade haft över kvinnorna. Men till åklagarens förargelse svävade de på målet alldeles som Henrik, och skogsfogden förklarade till slut helt bestämt att hans samvete förbjöd honom att inför rätten upprepa en massa dumt byskvaller.
Nu blev det Grädels tur. Hon hade framsagt den förestavade eden med tydlig och stark röst men besvarade nu frågorna lågmält och ängsligt. Herr Schüler satt i stark spänning. Emellertid ställde åklagaren blott ett par tämligen betydelselösa frågor till vittnet. Hon hade den ödesdigra dagens morgon mött sin mans styvmor och av henne fått veta, att svärfadern skulle resa till staden. Vidare hade fru Maturin yttrat att hon ämnade använda tiden väl under mannens frånvaro. Tillfrågad vad hon ansåg att svärmodern menat med detta yttrande, svarade hon, att hon trott att svärmodern ämnade vidtaga förberedelser för det beramade skogsmötet. Sedan han nått detta skäligen magra resultat förklarade sig åklagaren ej ha flera frågor att göra. Då reste sig herr Schüler och framställde samma fråga som han regelbundet ställt till föregående vittnen: Trodde hon den anklagade vara i stånd att begå en sådan ogärning som den, för vilken han beskylldes. Med en trotsig styrka och skärpa i rösten, som man knappt skulle ha tilltrott henne, svarade Grädel:
Nej. Aldrig i livet! Jag känner honom, sen vi voro barn. Jag vet, att han inte har gjort det.
Herr Schüler spratt till och sken upp. Slumpen hade tydligen smusslat till honom ännu en trumf. Det var sannerligen icke illa att avsluta den långa raden vittnesmål med ett åklagarevittne, som uttalade sin bergfasta tro på den anklagades oskuld. Han beslöt att utnyttja trumfen, han uppmanade Grädel att utförligt berätta, vad hon hade sig bekant om den anklagade.
Olyckligtvis fattade Grädel denna uppmaning alltför bokstavligt. Det edliga löftet att ingenting förtiga skrämde henne till onödig utförlighet. Hon skildrade rätt omständligt den föräldralöse pojkens uppväxtår, som till största delen förflutit i skogsfogdens gård. Både domare och åklagare och slutligen även herr Schüler sökte då och då dämpa hennes berättariver, men hon stötte ständigt på nya enskildheter, som hon fann mycket betydelsefulla. Och hon berättade så troskyldigt och med så barnslig övertygelse om berättelsens vikt, att de knappt hade hjärta att avbryta henne. Sålunda fingo åhörarna en frisk och ganska tydlig bild av vallarepojken. De fingo bland annat några tämligen oskyldiga tjuvpojksstreck till livs, vilka verkade desto mer roande som berätterskan tydligen framställde dem med djupt och allvarligt ogillande. Helhetsintrycket blev i alla händelser gynnsamt: en präktig och godhjärtad pojke, stark, flitig, samvetsgrann, hjälpsam.
Dessa små berättelser om lantlig och barnslig oskuld tjusade stadsdamerna och väckte hos bykvinnorna blida och vemodiga minnen. Stämningen i den pompösa och dystra rättegångssalen förändrades, som om man plötsligt öppnat alla dess fönster för vårsol och vårvind, barrdoft och bybäckens sorl. Allas blickar voro oavlåtligt fästade vid berätterskan.
Ledd av herr Schülers försiktiga frågor fördes hon nu fram till senare tider. Hon blev mindre meddelsam. Sedan Faber gått i tjänst hos herr Gruber hade de sällan mötts. Kvinnosladdret om drängens hemlighetsfulla förmågor och underkurer hade hon aldrig fäst sig särdeles vid. Lockad av sin nyfikenhet hade hon dock engång sökt hans hjälp, men då han öppet tillstått, att han icke ens kunde trolla bort vårtor, hade hon förstått att det inte var det ringaste bevänt med hans kunskaper.
Denna i en viss ömkande och föraktfull ton framsagda dom alstrade en skrattlust, som smittade själve domaren. Mitt i den rungande skrattsalvan ropade Hansi Hinz ivrig och halvt förargad:
Du glömmer, att jag gav dig körsbär i stället!