Slutligen började han tala med tydlig röst men i avhuggna och ibland svårförståeliga satser. Han sade:
Så här var det. Husbond lovade att tala med skogsfogden om Grädel. Jag litade på löftet, men han svek. Då visade han mig testamentet, att kvarnen och skogen skulle bli mina. Det tyckte jag var rätt. Men vad det led blev han ond på mig. Han sa, att han kunde riva sönder testamentet som om det ingenting varit. Då kunde jag inte lita på det heller. Vad skulle jag lita på? Allting var lögn tyckte jag. Och jag tyckte det var orätt.
Och den där dagen kom husbond till mig och jag hade väntat på honom länge och tänkt över saken. Då tog jag honom med mig upp på kammaren och frågade om han redan rivit sönder papperet. Nej, sa han, men han skulle göra det samma afton. Då tänkte jag: Han ska ljuga så länge han lever, men om han dör nu, ljuger han inte mer. Och han förstod, vad jag tänkte. Han blev så rädd, att jag måste hålla honom uppe. Han la huvut här på bröstet och bedyrade att han inte skulle ljuga. Men det var för sent. Du ska tro mig, sa han, det är nödvändigt att vi människor tro varann. Det kan hända. Men han hade själv handlat så, att jag inte kunde tro honom. Då bar jag honom bort till luckan och lät honom falla ned i kvarnen. Jag sprang genast ned och kände på honom att han redan var död. Då blev jag förskräckt och gav mig ut i skogen, men när jag lugnat mig gick jag till bekanta för att de skulle tro, att jag varit borta från kvarnen. Det är sanningen.
Fabers bekännelse följdes av en fullständig och rätt långvarig tystnad. Icke ens den bestörte herr Schüler förmådde få fram ett ord. Domaren vred och vände häftigt på sina papper och det lätta prasslet var det enda ljud som förnams. Slutligen yttrade domaren:
Hur kommer det sig, att Faber, som hitintills halsstarrigt förnekat all skuld, nu helt plötsligt avlägger bekännelse?
Hansi Hinz höjde eftersinnande de tjocka ögonbrynen. Därpå vände han sig långsamt om och sökte med blicken Grädel, som tagit plats bland åhörarna. Han pekade på henne. Han sade:
Om hon där ljugit som de andra, så skulle jag inte ha sagt ett ord, utan herrarna hade fått leta sig hit eller dit. Men det var sant allt vad hon sa. Ända från det vi var små, det var sant alltsammans. Allt, vad de andra sa, var lögn, men allt vad Grädel sa var sant. Varför skulle jag då ljuga? Inte vinner man någonting med lögn, nej, ingenting.
Den anklagade, som hela tiden förblivit stående, visade nu oroande tecken till svaghet och begynnande vanmakt, varför sessionen avbröts. Vid följande session dömdes mjölnardrängen Hans Hinz Faber—trots herr Schülers ansträngningar att få honom ställd under läkareobservation—till livstids straffarbete. Faber förklarade sig nöjd med domen. Herr Schülers nederlag blev således fullständigt och hans hopp att med fallet Faber som språngbräda nå en bättre ställning krossat. Flera vittnen ställdes till ansvar för mened, men endast fru Maturin kunde överbevisas. Eftersom hon befann sig i välsignat tillstånd ansåg sig emellertid vederbörande läkare kunna intyga att hon vid ifrågavarande tillfälle ej ägt sina sinnens fulla bruk.
I byn talades det givetvis länge om denna rättegång och om Hansi Hinz. Även som tukthusfånge sysselsatte han kvinnornas fantasi och var föremål för deras ömmaste medlidande. Mot Grädel visade de en tyst avoghet, vars oförnuftiga orsak var den, att de i henne sågo upphovet till Hansis olycka. Hon levde nästan lika ensamt och stillsamt som fången själv.
Vad Hansi Hinz beträffar, tycktes han icke vantrivas i sin sjukcell. Visserligen satt han för det mesta tyst och orörlig på bänken vid väggen och sökte allahanda förevändningar för att slippa ifrån de föreskrivna promenaderna. Men han såg helt förnöjd ut, där han satt lugn med sina tankar, bakom höjda ögonbryn funderande över ett och annat.