Damerna Willman tystnade till begrundan. Egendomligt nog tycktes intresset för fru Olgas sätt att praktisera sig in och ut undertrycka alla andra intressen. De gjorde emellertid icke några frågor, kanske övertygade om att ej erhålla några svar.
Ty föremålet för deras ogillande och harmsna förundran föreföll att vara alldeles känslolöst och omedvetet om vad som yttrades. Hon hade gått fram till det öppna fönstret och stod och såg ut över gårdsplanen och parken. Ansiktet var vaxgult, ögonen omgivna av vida, blå ringar. Den finsvarvade lilla kroppen försattes stötvis i dallringar, som om den utsatts för elektriska strömmar. Det kan inte förnekas, att hennes utseende på den sista kvarten betänkligt deklinerat. Hon såg inte gammal ut; hon såg ut som en sjuk flicka, en konvalescent. Utsmyckningen hade falnat.
Hennes tankeverksamhet var lyckligtvis bedövad, hennes känslor olyckligtvis icke. Alldeles som på morgonen hade hon en dunkel känsla av att någonting krossats—en hel liten leksaksvärld. Hon liknade en barnunge som rett sig en trädgårdstäppa, förnumstigt arbetat, petat och plockat på flickmaner, ansat var blomma, ordnat vart strå och fått det hela till förundran prydligt, prudentligt och nätt. Mitt i hagen; bland snår och klängen, vildros, maskros och tistel. Och klokt folk hade sagt: Nå, nå, lilla barn, du arbetar ju bara för bocken! Det var inte sant; men nu var det sant. Olyckan och skammen låg mindre däri, att bocken skövlat hennes täppa; snarare däri att hon gjort den så fin, prudentlig och nätt. Ty bocken! Vem var bocken? Casimir Brut? Nej. Jan-Petter och ingen annan. Och hon visste utan att tänka det i ord att en lång strid slutat med nederlag. Jan-Petter triumferade! Hon förnam hans röst i flickorna Willmans; hon brydde sig inte om orden, rösten var henne alldeles nog.
Som hon nu stod där, tom i hjärnan men med grubbel i hjärtat, började hon halvt frånvarande lyssna till ett ljud, som under de sista minuterna oavlåtligt växt och kommit närmre. Ett mångstämmigt sorl från parken, som då och då tystnade för att giva fri rymd åt en ensam röst. Klockan var vid pass nio, solen hade gått ned, dagern över gårdsplanens grå grus var ännu tämligen stark, men i dunklet under trädens mörka grönska kunde hon ingenting urskilja.
Nu vände prästens son tillbaka och förkunnade att Brut ej fanns i förvaltareflygeln. Ludwig rusade fram till fönstret och knuffade undan fru Olga. Flickorna Willman trängdes omkring henne, lyfte sig på tå, sträckte halsarna, lyssnade. Ludwig, som hävt sig ut genom fönstret, vände sig åter in mot salen. Blodet flöt på nytt ned över mun och haka, men han märkte det inte.
Kors i jissi namn! viskade han. Casimir har gått ut till dem. Vad ska det nu bli? Han slår strax och de äro minst femtio stycken.
Plötsligt hörde de Bruts röst, urskilde den i trots av att sorlet ej längre tystnade. Hans stämma mullrade som åskan, sorlet som dess eko med nyckfullt stigande och fallande rytm. Fru Olga vände sig om och gick mot dörren. Där stod prästen. Han tog henne kring handloven. Han frågade: Varthän? Hon svarade med gråt i rösten och ett uttryck, som om hon försatts tjugu år tillbaka i tiden:
Jag ska gå och be dem vara snälla.
Jaså, be dem vara snälla, upprepade prästen. Och han sa: Da, da, da!
Och sköt henne tillbaka till damerna Willman.
Jag ska gå och tala med dem, sa han. Det är inte nödigt att någon följer mig, för jag går som präst och inte som slagskämpe.