Han gick. Men vid foten av trappan möttes han av en liten grå gubbe med krokiga knän och långa armar, som oroligt svängde fram och tillbaka. Bredvid gubben stod en ovanligt stor och tjock käring, och mellan dem trängde sig en tredje, som såg ut som en gänglig femton års pojke men med gubbansikte. Hans hår var rött och hans ögon röda, glänsande, tåriga; han gnydde sakta som en sjuk valp. Alla tre sågo i skumrasket ut som en trollfamilj på aftonpromenad; deras blickar kilade kors och tvärs över herrgårdsfasaden, snokande som möss. Och prästen sa:
Jaså, Spillebodaren är ute och går. Kunde väl tro, att fan inte kom utan följe.
Då upplät kvinnan sin mun till anklagelser och förbannelser. Vad vreden gällde förblev oklart; men orsaken var förvaltarens besök på Spilleboda, då han sökte den försvunna flickan. Prästen lät emellertid inte bjuda sig ovett utan röt:
Tig satkäring! Ska någon tala, så är det väl gubben själv.
Det är rätt, sa torparen. Tig käring!
Strax teg gumman och prästen sporde om anledningen till besöket.
Torparens armar kommo i än livligare rörelse; han såg mäkta förlägen ut
men mumlade till sist, att han kommit för att träffa Jan-Petters änka.
Vad vill du henne? frågade prästen. Torparen svarade:
Jag har väl ett ord och hälsning till henne från honom själv.
Vilken honom? sporde prästen.
Jan-Petter!
Det var värstens! utbrast prästen. Kommer du så långväga ifrån?