Torparen flinade till men blev genast åter allvarlig och svarade:
Det är ett ord, som Jan-Petter sa mig, då jag satt vid hans yttersta.
Att jag skulle föra det till änkan i sinom tid.
Vad säger du! förvånade sig prästen. Satt du också vid dödsbädden?
Jag satt väl om natten och kyrkherrn om dagen, förklarade Spillebodaren, tillade: Och när varken kyrkherrn eller jag satt, då satt den tredje och han satt längst.
Det menar jag med, sa prästen. Men nu ska du vara liker kar,
Spillebodare, och visa att du är förmer än syndarenom! Du ska laga att
gårdsfolket kommer till ro och det andra byket tillbaka till barackerna.
Vad gör de med förvaltaren?
Från trappan och gårdsplanen kunde man svårligen se, vad som tilldrog sig i parken. De ropande rösterna hade tystnat; dock hördes dova ljud som från ett slagsmål eller snarare från en folkmassa, som vältrar av och an. Torparen svarade:
De hålla honom till länsman kommer. Jag har ingenting med honom att skaffa. Jag har kommit för änkans skull, att hon må Stiga här ut.
Vad skulle det vara bra för? undrade prästen.
Torparen svarade:
Det står skrivet: Synderskan skall ha sin smälek.