Prästen genmälte:
Är det sant som sägs, att hon går i par med en fattig förvaltare, så kan du inte skylla henne för högfärd! Och lämna du mans hennes ögon i fred. Eller har du förtagit dig på hennes ögonvarv och låtit hennes dejelighet göra dig lusta?
Då torparen förnam bibliska ord blev han eftersinnande och sökte i sitt eget förråd; men käringen ropade:
Håhå! Är hon inte högfärdig! Då gubben satt hos Jan-Petter på hans yttersta, ville hon inte sitta när honom och deltaga i bönen för den döendes själafrid. Håhå! Är hon inte högfärdig! Och var helst gubbstackarn här gick i hennes hus, var hon efter honom med luktvatten och stänkte omkring honom och hävde det över honom. Och till sist lät hon tjänarna vräka ut honom.
Jaså, det är där skon klämmer, sa prästen.
Håhå! fortfor käringen. Honom klämmer ingen sko, utan den som klämd bliver är härskarornas Herre, då han ser en synderska högfärdas inför de heliga! Men Jan-Petter i sin stora syndaktighet såg sig inte för god att hålla gubbstackarn i hand och taga välsignelse och bön av honom. Och han skämdes för kvinnans högfärd och sa: Liksom hon häller luktvatten över dig så har hon bespottat mig för min svaghets och min synds skull och hon är som de fariséer: utantill vitmenad men fylld av de dödas ben.
Jaså han sa det, Jan-Petter, sa prästen. Till mig sa han annorless, men han tör ha varit tvåfaldig in i det sista. Och nu har du kommit hit, Spillebodare, och bådat upp allt gårdens folk för att taga hämnd för luktvattnet?
Torparen svarade lågmält:
Jag lovade Jan-Petter att jag skulle vakta hennes vägar. Och då jag såg henne falla, skulle jag stiga fram och upprätta henne. Ty han förgat icke i sin själanöd, att han släpat en kvinna med sig genom synden och han våndades mera för hennes själ än för sin egen.
Han var en omtänksam man, medgav prästen, och han visste precis, hur han skulle ställa det för att bereda sin omgivning trevnad. Men kläm nu ur dig vad du ska ha för att maka dig undan och få det andra byket att göra sammaledes!