Nej, ingenting kan vara osundare! upprepade doktor Karolina. Och nu befinner du dig i en situation, som förefaller hopplös. Du har gjort dig löjlig genom ditt allmogeaktigt torftiga uppträdande. Du kan helt enkelt inte stanna på Larsbo med mindre du gifter dig med den där trevlige herrn. Och gifter du dig, får du inte stanna. Hur vill du klara den saken? Kände jag Jan-Petter rätt, så har han anat det här och lagt ut en snara för dig. Tyvärr har han nu som alltid fått skrattarna på sin sida! Ditt fall är hopplöst.
Jag tror, genmälte Betty, att Olle även i detta postuma fall blir en desillusion för stackars Jan-Petter. Jag tror, att hon har drabbats av den stora kärleken och det kan aldrig ha varit den retsamma men hjärtegoda apans avsikt.
* * * * *
Prästen sa:
Där står du och grinar invärtes, Spillebodare, och det förvånar mig icke. Ty då ett världens barn faller i gropen, fröjdar sig fan och de fromma. Men vad har du för kännedom om saken och hur har du fått den?
Håhå! skrek plötsligt käringen. Vi ha haft ögonen hitåt alltsen Jan-Petter dog och länge dessförinnan. Håhå! En känner väl, var det osar bränt! Pojkstackarn har ögon som en katt och larvar omkring utan att någon ser honom. Ty vem aktar masken som ödmjukt kryper? Håhå! Eller ugglan på trädets gren? Vi vet nog vad styggelse är i socken. Håhå! Gör sig inte för bred, kyrkherrn! Eller flädermusen i skymningen; vem ser honom? Men han ser om det så ska vara tvärsgenom prästgårdsväggar! Och vad han inte ser, det förstår han med förståndet—
Tig käring! sa torparen; och till prästen:
Pojken har gått omkring och tittat. Alldeles som kyrkherrns ungar för den delen.
På det sättet! sa prästen. Då veta vi att saken är allmänligen bekant; och känd sak är så god som vittnad. Men du ska inte neka till, att det är du som uppviglat folket med dina lögnhistorier om mördade flickor och annan styggelse. Du har ställt till med spektakel förr och kämpat med synden och djävulen inför allt folket. Men när du fick dig en kanna brännvin och några riksdaler, så gick du hem till ditt. Och vad är det nu du vill Jan-Petters änka?
Hon är högfärdig, sa torparen. Och ett är Herren en styggelse: högfärdiga ögon!