Gå ur vägen! Vi vill se dem! Knuffa ihop dem! Låt dem pussas!
Karlarna drogo sig tillbaka och Casimir Brut och fru Olga stodo allena, sida vid sida framför den svarta porten. Smäleken var stor och fullkomnad. Och Spillebodaren pekade på den vita lilla frun och utropade:
Si där står hon i skökoklädnad, listig.
Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter ej kunna bliva i hennes hus.
Nu är hon ute, nu på gatan och vaktar vid alla hörn. I skymningen om aftonen då det mörkt vart.
Och jag såg bland de fåkunnige en galning, som trädde in på vägen till hennes hus. Hon tog honom fatt och kysste honom utan skam och sade till honom:
Därföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansikte bittida, och haver funnit dig. Jag haver skönligen tillpyntat min säng med täcken utur Egypten och jag haver bestänkt min sängkammare med mirrham, aloe och kanel. Kom låt oss bola allt till morgonen och älskog sköta.
* * * * *
Så långt hade han hunnit ostörd, ty en del av folket funno uppbyggelse i orden och en annan del väntade, att de skulle bliva saftigare och lättare att fatta. Prästen och förmannen gjorde sig all möda att hålla tillbaka Casimir Brut. Och fru Olga stod stilla och undergiven vid skampålen. Den kloka Lizzy hade förstått henne: hon kände sig verkligen brottslig. Denna hemska och osunda känsla, som tidigare på dagen förmått henne att söka dölja ett litet moraliskt fallissemang bakom en stor rörelse och en kraftig uppryckning av mänskligheten i sin helhet, denna känsla tog sig nu uttryck i en slö förkrosselse. Hon hörde Spillebodarens röst, men uppfattade till en början ej orden. Det susade för hennes öron och hon hade en välgrundad övertygelse att Yttersta domens basuner lyftats och att Jan-Petter skrattade. Hon lyssnade emellertid så gott hon kunde till Spillebodarens tal och hon lyssnade med ödmjukt sinne, skuldmedveten och krossad.
Men plötsligt ryckte hon till och spratt fram som en vit stråle ur portens mörker; och överröstande Spillebodaren utbrast hon: