Herregud, vad är det ni säger karl? Är det mig ni talar om på det där rysliga sättet?
Visst är det du, Jan-Petters änka! skrek torparen ursinnig men tämligen förbluffad över avbrottet.
Är det jag, som stänker kanel i min sängkammare och allt det där andra? fortsatte fru Olga, vit i ansiktet och med vidgade svarta ögon. Är det mig ni kallar så där?
Är du inte en sköka? skrek Spillebodaren.
Nej nu går det för långt! mumlade fru Olga.
Och professorskan Anna-Lisas starka ande vaknade plötsligt inom henne.
Hon gick spänstig och snabb fram emot Spillebodaren och ropade:
Vet du inte hut, din drummel? Jag ska lära dig att tala som en anständig människa!
En örfil brann av: Spillebodaren tumlade nedför trappan och föll i famnen på den tjocka käringen. Hur det gick till förblev outrett. Några höllo före, att prästen, som stod i närheten, passat på och utdelat slaget. Och som prästen var illa sedd, skreko de upp i vrede. Flertalet menade däremot, att den lilla frun själv givit torparen hans lön, och deras tillfredsställelse och beundran kände inga gränser. Mellan dessa båda åsikter och partier uppstod nu häftiga tvister, som måhända övergått till handgemäng, om icke Spillebodarens parti nästan uteslutande bestått av kvinnor, fru Olgas av män. Dessutom inträffade strax därpå en avgörande händelse, som blev vändpunkten i detta lilla sedligtreligiösa upplopp.
Den gnällande svarta porten läts upp och Ludwig von Battwyhl trädde ut, baklänges och böjd, släpande efter sig en kvinnlig varelse som stretade emot av alla krafter. Porten stängdes åter bakom paret. Utan att släppa sitt tag vände sig Ludwig mot menigheten och yttrade högt och klart, kallt och föraktfullt:
Ja, här har ni henne nu i alla fall! Dumjockar!