Bollan! svarade menigheten i dov kör, blandad med några gälla skratt och utrop. Bollan!
Jaha! ropade flickan förargad. Och skrik lagom! Det kunde just ha passat er, era fulingar, om jag legat död någonstans, men det gör jag inte.
Vänd mot fru Olga snyftade hon:
Stackare oss båda två, hennes nåd! Det här ante vi inte i morse, när solen sken så klart!
Var har du hållit hus? frågade fru Olga lågmält, mindre angelägen att leda förhöret inför offentligheten. Bollan åter hyste därvidlag inga betänkligheter utan ropade:
Var jag har hållit hus? Halva dagen har jag suttit i en torkria ute på myren och svettat mig lungsur. Jag tänkte göra slut på mig, för jag visste inte annat än att förvaltaren farit efter länsman. Jag tyckte att det var bättre att jag stackare dog, än att hennes nåd skulle bli generad med tråkigheter. Men när jag suttit ett par timmar, kom Axel in till mig och sa: Här kan du inte sitta längre, för nu har förvaltaren börjat skallgång efter dig. Men jag ska leda dem bort mot sandgröpperna, och då kan du smyga dig upp till herrgårn och be hennes nåd om förlåtelse innan länsman kommer. Jag stannade, tills jag hörde, att de la i väg bortåt sandgröpperna. Då gick jag varligt framåt herrgårn och när jag kom till stallbacken, såg jag Ludwig och prästpojken slåss. Jag tyckte att Ludwig kunde fälla ett gott ord för mig hos hennes nåd, så jag ställde mig vid lagårdsknuten och blinka och vinka åt honom. Men var det likt något att en sån där pojkstolle skulle vara klok och observersam när han slåss. Utan jag fick gå ensam och jag var så rädd, att jag skalv. Och värre blev det, för i allén mötte jag fröken Alexander och hon frågade, om jag hört, att förvaltaren slagit ihjäl hennes nåds kammarjungfru, därför att hon röjt en hemlighet. Då förstod jag precis, hur illa jag burit mig åt och jag gick raka vägen upp på vind för att hänga mig. Men inte att där fanns så mycket som en snörstump. Utan det var bara att gråta, hennes nåd! Och nu har jag suttit på en lår i sju timmar och bara gråtit—
Det har hon visst inte! inföll Ludwig. Hon har suttit inne på vindskammaren och tittat på Jan-Petters gubbar och haft riktigt trevligt. När jag kom, låg hon på golvet och snarkade som en korpral. Och jag skulle aldrig ha funnit på att söka henne där, om inte förman sagt, att hon kanske satt på skorsten och skrattade åt oss. Då sa jag: Hundra mot ett att hon finns i vindskammaren. Och jag vann! Men jag fick ta henne med våld och släpa henne utför trapporna. Hon är det gemenaste stycke som finns, och om ingen här någonting att invända, ska vi hänga henne i ett träd, på det att hennes vackra föresats måtte gå i uppfyllelse.
Ludwig! Du går in! befallde fru Olga. Men Ludwig svarade:
Inte förrän hon har erkänt, att hon har ljugit.
Ljugit! upprepade flickan förtörnad. Vad har jag ljugit?