Det vet du bäst själv! genmälte Ludwig. Du är ett lögnaktigt och trolöst kräk och hemfallen åt helvetets pina, men om du nu inte erkänner, så får du dessutom flytta.
Jaså, låter det på det sättet! sa flickan och torkade sig med kraft om näsan. Då vill jag bara säga, att jag inte ljugit ett ord. Jag har sagt att hennes nåd var ute i natt, och det är sant. För jag vaknade vid att porten gnällde och då gick jag in i hennes nåds rum och det var tomt. Jag kunde inte begripa, hur hennes nåd kommit ut, eftersom jag ligger i rummet utanför hennes. Men så gick jag in i skrivkabinettet och såg, att hennes nåd tagit upp dörren, som brukar vara stängd och förspikad. Och då förstod jag, att hennes nåd gått den vägen, fast jag inte kunde begripa, varför hon inte gått genom mitt rum och sagt åt mig att följa med.
Här avbröts flickan av ett ljudligt håhå! Håhå! Och Spillebodakäringen, mån om sin hämnd, skrek:
Ja, se det är svårt att begripa! Att hon inte ville ha följe! Ja se det är obegripligt! Håhå! När man går ut om natten! Håhå! Om natten.
Då fnös karlarna till och kvinnorna fnittrade. Den uppbragta flickan ropade:
Vad går åt er, grinollar? Kan inte hennes nåd bli nödd att gå ut mitt i natten? Det kan hända vem som helst, nu till mitt i bärtiden!
Men karlarna och kvinnorna, gubbarna och gummorna, pojkarna och flickorna, som samlats uppretade, allvarliga, tungsinta, togo plötsligt sin skada igen och gåvo obarmhärtigt vika för en förskräcklig skrattlust. De vredo sig, de vände sig, de slogo sig på låren och stötte varandra i sidorna. Hur allvarlig saken än kunde vara för dem den närmast angick skrattade de hejdlöst och muntert och så som det alltid har skrattats åt dessa i och för sig allvarliga ting. Fru Olga, som stått ödmjuk och ångerfull inför följderna av en dåraktig handling, stark och modig inför skamlösa beskyllningar, tappade i skrattvirveln sans och besinning, drog åt sig kjolarna och störtade blint på porten, som lyckligtvis öppnades inifrån. Efter henne följde Ludwig och Bollan, prästen och Brut.
Likväl tystnade varken skrattet eller de skämtsamma utropen och anspelningarna. Visserligen avtog själva virveln på gårdsplanen snart i styrka, men den föll sönder i små vindilar och fläktar av skratt och fnitter, vilka i sommarnattsdunklet drogo ut över det lummiga Larsbo, väckte fåglarna i parken, skrämde mössen på åkern och fladdrade med läderlapparna, över den ödsliga myren.
* * * * *
I stora salen på Larsbo fick Saradagens festligheter snart sitt slut. Församlade voro ställets värdinna, hennes släktingar och vänner, Karolina och Lotten, Betty och Lizzy, Ludwig och Brita, generalagenten och fröken Alexander, tante Sara och prästen samt förvaltaren Casimir Brut. Prästens son hade redan dragit sig tillbaka till sitt och faderns sovrum. De församlade tego och frågan var, vem som skulle bryta den tyngande tystnaden. Doktor Karolina tänkte säga: Vi äro ju alla förnuftiga människor; jag tror att vi ska slå våra kloka huvuden samman och ge Olle ett gott råd. Ty situationen har blivit ohållbar.