Och hon böjde sig fram och gav honom en lätt kyss.
Så hälsade hon med en liten bugning hela församlingen och försvann.
* * * * *
Uppkommen på sitt rum, avskedade hon genast den alltjämt snyftande Bollan, placerade tante Sara i en lämplig stol och brast i tårar. Men hon grät inte mycket och på intet sätt i proportion till dagens händelser. Under tiden klädde hon av sig spritt naken och började som vanligt att med flit och nit ansa och tvaga sin kropp. Och hon sa till tante Sara:
På det hela taget är jag nöjd. Casimir har aldrig kunnat med, att jag skulle gifta mig med honom och förlora Larsbo. Och det är ju en förlust, helst jag trivs här. Men nu har jag funnit en medelväg. Casimir stannar som förvaltare och jag blir förvaltarhustru i stället för hennes nåd. Naturligtvis är det en vådlig degradering. Men i våra tider! Mig gör det ingenting och flickorna Willman får väl finna sig!
De får väl det, sa tante Sara. Hon satt i en skuggad vrå, men det förenade ljuset från de gröna gardinerna, redan skimrande av en begynnande sommarmorgon, och de röda ljuslågorna på toalettbordet lekte på hennes stora, vårtiga nästipp.
Fru Olga däremot stod mitt i ljusfloden framför spegeln och skötte sin svamp i det hon behagfullt lyfte än en arm, än ett ben, än vred sig runt för att komma åt ryggen.
I morse, sa hon och andades tungt och stötvis på grund av ansträngningen, då jag satt här och Bollan kammade mig, upptäckte jag plötsligt i spegeln, att jag glömt stänga dörren därinne och dra för draperiet och ställa tillbaka vasen. Jag blev riktigt het om huvudet. Ty naturligtvis skulle den där nyfikna skatan göra frågor och utläggningar. Så att jag skickade bort henne, för att i smyg ställa allting i ordning. Men när jag sedan såg, hur den slarvan stod och kurtiserade med sin vedervärdige fästman, föll jag i tankar och glömde alltsammans. Ända till dess att jag råkade stöta omkull vasen. Det var en trevlig historia, må du tro!
Må jag tro, ekade tante Sara.
Inte för vasens skull; den har jag alltid hatat. Men för att Bollan skulle sätta näsan i vädret. Sen kom Ludwig och sen kom Casimir. Då blev jag ännu mer altererad. Casimir kan inte fördraga att jag har Ludwig inne hos mig, när jag klär mig. Är det inte löjligt?