Visst är det löjligt, sa tante Sara.
Lyckligtvis stod ju dörren öppen, så att jag fick ut Ludwig. Men så kom dunderslaget. Casimir berättade, att han fått fatt på Bollan och att hon sagt det där, som du vet att hon sa.
Och då tappade du huvudet! suckade tante Sara.
Jag! fnös fru Olga. Sällan! Men Casimir tappade huvudet. Han påstod, att endera skulle vi genast eklatera eller också måste han bums flytta för att tysta pratet. Kan man tänka sig något dummare?
Nej, sa tante Sara.
Alldeles som om man inte skulle kunna lotsa sig fram en smula. Men jag blev ond och sa, att han kunde flytta. Gärna för mig! Och det var han med på! Med glädje! sa han. Kan du tänka dig?
Ja, mumlade tante Sara sömnigt men vaknade och ändrade sig.
Nåja, fortfor fru Olga, jag tog det ju inte på allvar, förrän jag träffade honom i lusthuset och fick veta, att han redan börjat packa. Då förstod jag, att han var galen. Och det var han också, fast jag inte visste orsaken. Han trodde på rena rama allvaret, att flickan gått och tagit livet av sig i ånger och förskräckelse. Kan du begripa, varför de bästa männen och just dem man råkar tycka om, alltid ska vara idioter?
Nej, sa tante Sara.
Jag blev ond över alla gränser, men det föll mig naturligtvis inte in att be honom stanna. Emellertid måste jag i en hast hitta på ett svepskäl för avskedet och då kom jag på att göra Larsbo till en mönstergård och grunda en rörelse. Det var inte alls någon dum idé. Och det är inte lönt, att flickorna Willman skratta åt mig. Det är ofta just på det sättet och genom en tillfällighet, som stora tankar och idéer och rörelser födas. Jag skulle säkerligen vara mycket mer på min plats i en sån där rörelse än som hennes nåd på ett gods. Det kan jag försäkra dem! Eller vad tror du?