Det tror jag visst, bedyrade tante Sara.
Men ödet ville annorlunda, sa fru Olga, satte högra foten på bordet och ansade med omsorg dess tår. Hon bytte fot och frågade:
Har du aldrig haft något kärleksäventyr? Berätta!
Nej, svarade tante Sara efter något betänkande. Bara engång i min ungdom, då jag och mina föräldrar en sommar voro i Wiesbaden. Jag satt en kväll på en bänk i parken och en herre kom och satte sig bredvid mig och började prata. Han var både bildad och berest, så att jag lyssnade verkligen med nöje. Han sa mig många vackra saker, det gjorde han, men slutligen bad han att få låna en thaler, eftersom han befann sig i förlägenhet. Jag försäkrade, att jag inte hade någon thaler och då sa han: Inte blott ful utan även fattig! Och så gick han.
En sån drulle, mumlade fru Olga tankspritt.
Hon ställde sig framför tante Sara, sträckte på sig, satte handen i sidan. Hon sa:
Min karaktär är väldigt allvarlig. Tycker du inte det? Ibland förefaller jag mig som en gammal nucka. Och jag har aldrig kunnat tåla flams. Men vad som retar mig mest är Jan-Petter och vad som gläder mig mest är, att jag vänt honom mot väggen.
Vänt honom mot väggen? upprepade tante Sara förbryllad.
Ja, där nere i kabinettet. Han satt och grinade åt mig. Och jag vet nog, varför han grinar. När vi hade varit gifta en vecka, lät jag spika igen dörren mellan våra rum och ställde vasen framför. Jag lät kammarjungfrun sova i ytterrummet. Det hade han ingenting emot, sa han. Men sin vana trogen kunde han inte låta bli att komma med alla möjliga cyniska anspelningar. Han sa: Du kan vara lugn, lilla vän! Jag kommer inte att dra ut spikarna och flytta vasen och öppna dörren! Men du kommer att göra det! Sa han. Förstår du, vad han menade?
Nej, erkände tante Sara.