När hon läst detta, suckade hon lättad; och hon sa till sig själv:
Nåja! För att vara en hälsning från Jan-Petter! I grund och botten var han inte elak och jag förlåter honom av hela mitt hjärta. I morgon ska jag vända honom rätt igen.
Hon släckte ljuset och lade sig ned. Men i nästa ögonblick satt hon åter kapprak i sängen, lyssnade.
Från gårdsplanen eller parken hördes röster, dämpat men tydligt nog för att hon skulle igenkänna deras ägare: Ludwig och Brita!
Hon såg på klockan. Den stod visserligen men lät henne på något hemlighetsfullt sätt förstå, att timmen var opassande.
Vad skulle hon göra?
Ge dem en uppsträckning, ropa in dem. Det var hennes tydliga plikt. Men den var obehaglig. Ty—
Hur var det egentligen ställt med hennes moraliska auktoritet? Efter dagens händelser. Vad riskerade hon? Vilket svar kunde hon vänta av den hänsynslöst uppriktige Ludwig och den impertinenta Brita?
Hon rodnade åter, kinderna brände, ögonen tårades, öronen fylldes med sus. Och genom suset hörde hon Jan-Petters skratt.
Det bestämde henne. Skratta du! tänkte hon. Det är två barnungar och jag ämnar göra min plikt vare sig jag är en sluten örtagård eller ej.